Från Tyskland till destruktiva tvångströjor - Veckans läsning i sommarvärmen

God kväll på er alla därute!

Det är nu på dagen tre månader sedan jag senast postade ett inlägg, och det har hunnit hända en hel del under den tiden. Till exempel har jag med jämna mellanrum brutit isoleringen och besökt en del vänner. Tillsammans med Alex och Peter bilade vi ut till en rastplats/badplats utanför Ljungby i närheten av Tutaryd och hade picknick. I början av maj besökte jag Tore i Ronneby för att titta på det ceremoniella programmet av Eurovision och i slutet av månaden spenderade jag några dagar hos Filip i Märsta. Ytterligare händelser kan säkerligen nämnas under den period jag varit frånvarande, men just nu har jag inte den rätta motivationen för att lista dem. Jag har för en tid befunnit mig i ett tillstånd där jag inte velat vara aktiv på sociala medier och liknande, där jag inte alls känt ett behov av att uppdatera flödet. I stället har jag tystnat, vilket kanske egentligen bottnar i att jag inte tillräckligt uppskattat betydelsefullheten i att skriva av mig med jämna mellanrum. Självklart har jag saknat det även om det också varit skönt att gå offline, och ventilera mina tankar med nära och kära på annat håll. Jag kommer med andra ord uppdatera flödena successivt, men det får ta sin tid.

Det som gjorde mig motiverad igen var faktiskt de böcker som jag läst under min första lediga vecka. Som vanligt får fritidsläsningen stryka på foten under terminerna vilket innebär att högen med böcker att läsa ständigt växer. Nu ligger jag minst två år efter, men jag betar av en bok i taget och bara under veckan har jag läst fyra grymt bra böcker. Jag har på allvar fördjupat mig i Tysklands historia för att komma närmare delar av mitt arv, något jag alltför länge inte velat befatta mig med, men efter att ha läst James Hawes underhållande berättelse känns det hela mycket bättre och jag har nu alla förutsättningar att bejaka hela min släkthistoria. Hawes historia sträcker sig över två millennier och är väldigt lättläst och innehåller övergripande kartor till hjälp för att illustrera hur landet expanderat, splittrats och strukturerats om under tidens gång.

Dick Harrison har lika engagerat som vanligt underhållit mig och guidat mig igenom det brittiska imperiets uppgång och fall som sträcker sig från drottning Elisabeth I:s dagar och framåt. En nackdel här är att den är väldigt fokuserad på alla krig och utrikespolitiska strategier, vilket gör det hela till en politisk historia om hur huvudsakligen Europas länder varit i luven på varandra och hur dessa konflikter sökts lösas med hjälp av krig. Jag hade gärna sett en mer fördjupad redogörelse som inte heller värjer för att ge läsaren perspektiv att grunna vidare på. Något som jag dock tar med mig är den kulturella dominans som Storbritannien fortfarande har även om imperiet rent geografiskt inte är vad det en gång var under kolonialväldena. En rogivande nostalgiresa fick jag när jag läste Ett försvunnet Sverige, som är en sammanställning av bilder och minnen från läsare av tidningen Svenska öden och äventyr som jag återigen prenumererar på. Här kan vi läsa om hur det var att leva, bo, handla och arbeta i ett Sverige som under 1900-talet utvecklas i rekordfart till att bli vad det är i dag.

Atilla Yoldas debattbok Mansboken är i mitt tycke en guldgruva i sin intention att väcka frågor om mansroll och jämställdhet. Det är på ett sätt skrämmande att liknande problem och dilemman präglat generationer av män trots en samhällsutveckling som bidragit till flera segrar för bland annat kvinnor, icke binära, och hbtq+-personer, men många män släpar fortfarande efter i jämställdhetsarbetet trots att de lever i ett av världens förmodligen mest jämställda länder hittills. Anledningen ligger i den tvångströja till manlighetsnormer som vi alla (killar och män) har ett direkt eller indirekt förhållande till. Det handlar här om ett slags påbud som i mångt och mycket är en kulturell uppfinning om hur killar och män förväntas vara för att de ska ha rätt att kalla sig ”riktiga män”, som fokuserar mycket på styrka, virilitet och hårdhet, och mindre på emotionell intelligens, empati och sensualitet. Många unga killar lider på så sätt därför att de under uppväxten berövas en del av sig själva, de mer eller mindre tvingas underkasta sig normer för att bära upp ett destruktivt manlighetsideal som främjar våld och sexism och förkastar medmänskliga värden.

Förr eller senare måste dessa fjanterier upphöra! Killar måste bli mycket bättre på att prata med varandra och våga ta i varandra utan att bli hånade eller utpekade, och alla runt omkring måste i gengäld uppmuntra killar att göra det och aktivt motarbeta jargonger och nedvärderande attityder. Det handlar inte, som en del verkar tro, om att ”feminisera” mannen och beröva honom egenskaper han många gånger vuxit upp med. Utan det handlar snarare om att låta honom utvecklas till en mer komplett och medmänsklig varelse, som ämnar leva i samförstånd med sin omgivning. Människor oavsett kön och sexualitet måste få utvecklas i enlighet med sina personliga egenskaper och önskningar, utan att riskera att fastna i en tillvaro där de lever i skuggorna av sig själva. När vi väl kommit till insikt om oss själva och idealens ouppnåeligt och brister måste vi också arbeta för att respektera och erkänna andra människor i vår omgivning.

Vi har egentligen ingen rätt att våldföra oss på andra oavsett vad motiven än må vara, och vi bör ständigt reflektera över vad vi säger och hur vi behandlar andra, och hur det uttrycker sig i våra handlingar. Jag har själv gått i fällan några gånger genom åren eftersom det är så enkelt, men jag har absolut inte mått bra efteråt. Att vara schysst, respektera och till och med älska kräver en viss mentalitet som hela tiden strävar efter reflektion av det egna medvetandet och alla ens handlingar. Vi måste ställa oss kritiska och självrannsakande till hur vi verkligen vill bli behandlade och handla därefter. Det är enda sättet att få bukt med tvångströjan och börja leva som fullkomliga och medmänskliga varelser. Jag rekommenderar varmt Yoldas bok!

Uppdateringar kommer som sagt läggas in successivt. Just nu njuter jag av lite sommarledighet efter en intensiv termin där jag ser fram emot att läsa, skriva, vara ute i naturen och umgås med nära och kära i den mån det nu går. Jag vill avslutningsvis sända alla våra trogna läsare en varm kram! Ni är alla underbara, våga tro på det.

/Jesper

En ny testfilm där vi smakar olika sorters godis, dryck, choklad och chips.

Äntligen har jag och en kompis gjort en ny film och den bjuder jag självklart på.

Kommentera gärna om du håller med oss om de olika poängen som vi gav eller om du helt och hållet tycker annorlunda. Kommentera också gärna in vad du vill att vi testar nästa gång!

Vägen bort från bojor, pedanteri och puritanism - Några reflektioner

Varför ständigt dessa bojor? Är det verkligen meningen att vi ska kedja fast oss och begränsa våra möjligheter till ett liv som inte direkt går i kärlekens tecken, utan mycket handlar i regel om pedanteri och puritanism. En av de vise sa en gång till mig att empati är lösningen, och härom instämmer jag, men vill samtidigt mena att förutsättningen för att kärlek ska kunna grundas, frodas och bestå på en sådan premiss krävs en ömsesidig empatisk inställning till våra respektive förehavanden som också inrymmer en hel del respekt.

Vi måste med andra ord respektera våra medmänniskor och sluta upp med att moralisera, hytta med nävar och peka finger när det inte alls är befogat, om vi i sådana fall inte är beredda på att själva bli bedömda och kritiserade. Man kan inte både ha kakan och äta den. De grundprinciper som följer ett mänskligt liv och som binder människor till varandra är allt som oftast de om kärlek, rättvisa, frihet och kunskap. Vi bör alltså älska varandra och känna glädje till livet vilket kommer automatiskt när vi respekterar människor villkorslöst och kräver upprättelse för att människovärdet alltid ska stå i centrum, detta må vara såväl en rättighet som en skyldighet eftersom vi har rätt att säga ifrån när vi blir orättvist behandlade och skyldiga att försvara våra medmänniskor i stunder av bristande respekt.

Detta är förutsättningen för att bibehålla ett humanistiskt samhälle som är beredd att hysa grundläggande värden om människans potential till självförverkligande och hennes ömsesidiga beroende av människorna runt omkring henne. Ingen människa ska med andra ord aldrig behöva vara ensam, ingen människa ska någonsin behöva känna sig nedvärderad, utan alla har rätt att tas på allvar, men sådant här kräver också lite ansträngning av oss. Det stämmer att de flesta av oss tvingas till kompromisser gällande våra förehavanden när vi kommer i kontakt med andra där saker och ting krockar, men detta är inte svårare än att det oftast går att lösa om vi så vill. Problemet ligger väl egentligen i att många agerar rättshaverister när de möter oliktänkande och detta ser jag en stor fara i. Vi behöver bli bättre på att lyfta blicken och se bredare perspektiv för att närma oss varandra.

Vi som fortfarande hyser ett visst hopp om mänskligheten och ser ljust på framtiden kan skatta oss lyckliga över att vi funnit de grundvalar som gör tillvaron för alla runt omkring oss till en glädjens plats, och hoppas fler hittar hem i sina hjärtan. För allt börjar med oss själva, den inre insikten, självacceptansen, frigörelsen från bojorna, kärleken till livet och allt levande. Slutligen når vi fram och då blommar vi alla ut!

/Jesper

Ny vecka, nya tag, nya möjligheter

En ny vecka har börjat och vad som främst står på schemat är att förbereda sig inför det sista seminariet om idéhistoriska klassiker där vi nu ska diskutera Hannah Arendts Den banala ondskan. Det blir nog inget att göra i övrigt än ta det lugnt då jag börjar känna mig lite förkyld efter helgens vistelse i Skurup. Jag väntade mig förvisso ingenting annat efter att ha lekt med barnen, varav den ena var lite snorig.

Nu är det ju inte corona jag har och inte heller dem, men det innebär ju inte att jag fördenskull behöver komma i kontakt med fler än nödvändigt. Utan i stället har jag laddat upp för veckan utan att hamstra i butiken och lånat precis de böcker jag behöver, så jag kan i lugn och ro arbeta med mitt. Ett enkelt sätt att ta ansvar!

/Jesper

Helgen i Skurup

Veckan har som vanligt gått i raketfart och innehållit en hel del trevligheter. För första gången på riktigt länge låg jag före i studierna och hade lite tid över för annat. Denna värdefulla tid ägnade jag bland annat åt att lyssna igenom alla år av Schlagerfestivalen (Melodifestivalen) mellan 1960–1999 och välja ut mina favoriter. Detta hoppades jag hinna med innan helgen då jag skulle bila ner till Skurup med Peter och bo över hos hans systers familj. Jag hann precis bli klar några timmar innan vi skulle åka så musiken var räddad. Jag tror han uppskattade det minst lika mycket som jag.

Vistelsen i Skurup var i alla fall helt underbar. Familjen tog verkligen emot mig med öppna armar och speciellt barnen. Den minsta som ännu inte fyllt två år ville till exempel upp i knät med jämna mellanrum och läsa bok. Hon skuttade till och med glatt fram till oss efter att ha letat i min ryggsäck och hittat ett av mina arbeten. Tills vidare är den texten lite väl avancerad för henne, men jag älskade hennes engagemang. Jag älskade även den äldre som snart ska fylla fem år och hans föredrag om rymden. Han berättade glatt och passionerat för oss alla. På många sätt kände jag igen mig i de här barnen, särskilt deras dagdrömmerier. Kanske var det därför vi klickade så bra. Förutom lek och sagoläsning blev det en utflykt till Svaneholms slott och därpå en promenad till affären.

När barnen hade lagt sig blev det tv-spel med ett Nintendo från 1996, Mario Kart, för att uppleva några gamla minnen. Rent grafikmässigt var det här dock en mardröm och jag fick verkligen svårt att se många gånger. Det tog också evigheter innan jag kom underfund med hur kontrollen fungerade. Detta lockade fram min absolut sämsta sida, men jag behärskade mig inför sällskapet som tur väl var. Så här i efterhand ter det sig säkert fjantigt att bli upprörd över ett spel, och det var det ju också, men det var vad som hände i alla fall. Men frånsett det hade jag kunnat leva om vistelsen flera gånger om. Jag njöt verkligen i det här sällskapet och det var en minisemester. Det var också mysigt att gå på IKEA på hemvägen och drömma sig bort som man alltid gör där. Ja, helgen med Peter och hans systers familj lär jag kunna leva länge på!

/Jesper