Fotografier = Nycklar till historien

Ett fotografi kan verkligen berätta en historia och är ett klassiskt tidsdokument som ger oss upplysningar om den tid som motivet söker avbilda. Till skillnad från texten och det muntliga talet förmedlar fotografier en känsla av förtrogenhet och ödmjukhet inför betraktaren (den som beskådar motivet). Det är ett blottläggande i dess allra högsta form och kan egentligen aldrig förvanskas (om det inte är meningen förstås, men i sådana fall föreligger nästan alltid ett dolt motiv i att förvanska sanningen, till att i stället gestalta fantasier, ideal, fördomar och/eller allmänna föreställningar). På så sätt har jag verkligen kommit att älska fotografier, just därför att de söker berätta något för oss, men är ändå öppna för tolkningar.

När det gäller mitt eget ursprung har exempelvis gamla fotografier på släktingar, gårdar, kläder och platser berikat min egen historia. Släktforskningen har här varit en tacksam hjälp för att lägga pusslet och kartlägga arvet, vilket är en stor del av min självförståelse. Samtidigt är jag inte enbart en produkt eller ett resultat av en genetisk kod som i sig måste kodas för att förstås. Det räcker alltså inte med en arvsanalys, utan minst lika viktig är faktorer som miljö och den individuella egenheten som förklaringsmodell för att förstå hur vi blir de vi är. Men det är en annan historia …

Morfar, runt 2 år

Det här inlägget ska nämligen handla om att söka samhörighet med en man som jag aldrig lärde känna, träffade eller ens vågade fantisera om att träffa i ungdomen, men som ändå funnits i mitt medvetande ända sedan jag förstod att han en gång i tiden hade levt och att han var min morfar. Till skillnad från farfar som jag hade förmånen att träffa men aldrig hann komma nära, är morfar endast en idealbild eller fantasifigur byggd på dels mina egna idéer om hans person, dels på andras berättelser om honom. Vem han egentligen var får vi nog aldrig veta men vi kan alltid skrapa på ytan och söka dra rimliga slutsatser efter de fragment vi får fram.

Jag, 2 år

Att umgås med hans systrar är till exempel ett ypperligt sätt. Det var också vad jag gjorde i går när den ena systern bjöd på middag och vi fick samtala om släktens historia. Det hela blir såklart något abstrakt eftersom jag inte umgåtts med morfars sida under uppväxten (eftersom det förelåg ett alkoholproblem i bilden som bidrog till att mamma sa upp kontakten med sin far). Men sakta men säkert kan jag ändå urskilja samband och känna att jag är på väg att finna den sista pusselbiten för att kartlägga arvet och se helheten. Det är först då jag kan gå vidare och förlika mig med mitt arv. Det handlar bland annat om att se bortom alkoholen, för det är inte med flaskan jag vill förknippa morfar, utan se vilken gemytlig och godhjärtad man han faktiskt tycktes vara, men att han, liksom stora delar av mänskligheten hade sina egna problem, frustrationer och egenskaper att brottas med. Det jag särskilt funderar över är om han någonsin grubblade över livet? Hur förstod han sig själv? Var han en realist som min mor eller närmare idealist som jag själv? Kan delar av alkoholproblemen förklaras med att han möjligen levde i skuggan av sig själv?

Jadu morfar! Låt oss hoppas att du har det bra där du nu befinner dig. Jag tänker på dig ibland. Kram på dig!

/Jesper