Bögnojan kräver fortsatt kamp

Efter veckans diskussioner jag haft med vänner och bekanta om huruvida vi bögar vågar vara öppna med vår läggning för att 1, inte vilja stöta sig med samhället alltför mycket och 2, inte riskera att nekas en anställning eller bli befordrad, kan jag inte låta bli att känna ett visst mått av förnedring å mina bröders vägnar. Många menar förvisso att sexualiteten är en privatsak och hör privatlivet till varför många bögar värjer sig från att kliva fram i rampljuset och deklarera vad de helst gör i sängen för de menar att det angår ingen.

Jag har själv tillhört denna grupp vilket berövat mig flera år av stolthet och respekt för min egen person. Vägen till acceptans och hundraprocentig självkänsla har krävt oerhört mycket av mig och min stackars mage (ångesten gav mig ofta magkatarrer). Sedan puberteten och framåt in i tonåren har jag också haft en ambivalent relation till min sexualitet i kombination med mina klasskamraters sexuella förnedring och diskriminering av mig som person. Ångesten gjorde mig minst sagt förbannad men det stannade bara vid undertryckt vrede och tvingade in mig i asexualitet där jag dessutom tystades ner. För det var ju omöjligt att lyckas bära upp en heterosexuell matris, så jag kunde lika gärna avsexualisera mig. Jag berövades på så vis min sexualitet vilket delvis var självförvållat, där jag utlyste en protest, ett slags sexuell strejk där jag stängde av mina känslor för mina kamrater. De skulle inte under några som helst omständigheter lyckas bryta ner mig.

I efterhand är jag medveten om hur grym jag varit mot både mig själv och min omgivning, men det var en överlevnadsstrategi. Jag lyckades ta mig igenom grundskolan och började på gymnasiet vilket ökade mitt självförtroende men strejken bestod trots allt. Dock ska sägas att jag inte var främmande för att berätta men att jag snarare ställde det kravet av omgivningen att be om det. Jag fann det vämjeligt att ”komma ut”, som om det var mitt ansvar att upplysa världen om att jag tyvärr inte var heterosexuell … vilken förnedring!

Men ju äldre jag blivit desto mer förbannad blir jag över den ångest och depression som jag många gånger möter bland de bögar jag träffat. Inte alla givetvis tack och lov, men påfallande många för att jag ska reagera. Speciellt när jag får höra historier om hur man låtsas vara straight eller tvingas avsexualisera sig själv för att inte riskera att bli av med jobbet eller ens få ett jobb. Detta har bidragit till att jag börjat få nog med att vara tyst och efterfrågar därför en öppen dialog kring detta slags bögförtryck och ställer den kritiska frågan vad som är problemet? En del säger att vi är perversa, javisst det stämmer säkert, men vad är då inte ni? Tror ni på fullt allvar att jag ska tro att ni endast praktiserar missionären? I sådana fall beklagar jag, för detta måtte enligt mig vara ett ytterst enformigt och tråkigt sexliv i längden. Vad var och en gör i sängen är å andra sidan inte särskilt intressant och angår bara de som ligger där, men det är principen att majoriteten av oss är sexuella varelser som måste framgå. Ju tidigare vi inser det desto fortare kan vi sluta hyckla inför varandra och leva i tron att vi är pryda puritaner och bli något slags sexförnekare när vi i själva verket inte är det.

Så vad gäller då på arbetsplatser och i offentligheten egentligen? Jag har full förståelse och respekt för att man inte alltid vågar vara öppen eftersom det kan utmana och ställa saker och ting på spel … jobbmöjligheter till exempel. Men jag börjar samtidigt ställa mig kritisk till om kärleken verkligen ska bli lidande för att man samtidigt ska kunna få en karriär och fjäder i hatten av den inskränkte arbetsgivaren som lever i tron att alla är heterosexuella och brottas med sin egen bögnoja? Vi frågar oss i vilken verklighet denne lever i och om det är möjligt att antingen byta ut personen till en mer öppen arbetsgivare som ser till verksamhetens bästa och det arbete som där bedrivs utan att göra skillnad, eller söka få arbetsgivaren att lyfta blicken och tänka utanför boxen. Att neka bögar anställning är nämligen ett enormt slöseri med arbetskraft, om olämpligheten för jobbet endast beror på den lilla detaljen att man inte är heterosexuell.

Personligen skulle jag inte söka anställning hos sådana arbetsgivare, men det är ju lättare sagt än gjort. I en beroendeställning fordras säkerligen vissa kompromisser. Men jag tycker visserligen att man borde lägga korten på bordet för att visa att bögar finns överallt då våra levnadsformer verkar vara en viktig del när vi anställer folk i dag. Så länge vi har att göra med arbetsgivare som i sina tappra försök vill bära upp den heterosexuella matrisen, kan inte homosexualiteten vara en privatsak. Bögar är ju ingen klass för sig, har ingen egen kultur och tillhör ingen särskild etnicitet utan finns representerade och spridda över alla klasser, kulturer och etniciteter. Kort sagt, vi finns överallt! Att fler står upp för sig själva och inte tillåter att förtrycket och den tysta överenskommelsen består är därför av oerhörd vikt. Det handlar inte här om att ställa sig upp i lunchrummet och skrika ”JAG ÄR BÖG” eller ingående redogöra för sitt sexliv för det vill ingen höra (om man då klart inte är pervers), utan att när frågan om flickvänner dyker upp svara uppriktigt ”Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har en underbar pojkvän i stället”. Finns det ingen nuvarande partner räcker det då med att säga nej, men säg för guds skull inte ja om hon i själva verket är en han! [Med reservation för transsexuella och en queer position]

För se du har ingen nytta av att vara unik i en garderob! Så upp till kamp! Jag står bakom er alla! ❤❤❤✊✊

/Jesper