Första maj!

När SSU marscherar in, blir det rött i hela Växjö! Ja, det var bara några av de slagord som hördes under dagens första-maj-demonstration, arbetarrörelsens dag. Som alltid är det högtidligt att vara med och den här gången fick jag bära fanan högt. Ni som känner igen min jacka hittar mig förmodligen på bilden för ballongerna kom givetvis i vägen. Men det gjorde mig inte så mycket. Det var lika högtidligt ändå.

Efter marschen till Linnéparken hölls fyra inspirerande och viktiga tal som på många sätt greppade tag i oss, i alla fall mig. Framför allt gladde det mig att talarna vågade kritisera läget och inte falla tillbaka på vad som gjorts tidigare, utan att se de utmaningar vi fortfarande står inför. Det handlar bland annat om att skapa större trygghet och sammanhållning på arbetsmarknaden med schysta löner och arbetsvillkor, en modell som inte bara ska gälla svenska förhållanden, utan hela Europa.

Min största önskan är också att människosynen humaniseras och att vi tar oss tid att se varandra för vilka vi är, inte bara behandlar människor som om de vore ekonomiska enheter och betraktas som en siffra i statistiken. Vart tog humanismen vägen? Är vi verkligen så upptagna av oss själva att vi inte längre orkar med att ta oss tid att lyssna på våra medmänniskor, se varandra i ögonen och ge varandra lite ömhet. Det behöver inte vara svårare än att hälsa på de vi möter, nicka eller ta i hand. Kort sagt, bekräfta varandra i någon mån.

En av de viktigaste sakerna vi har att bekämpa är narcissismen! Vi måste sluta upp med att tro att allting här i världen handlar om oss själva, att det är den egna framgången som är den absolut viktigaste. Givetvis ska vi sträva efter att alla människor når sina drömmars mål och kommer till sin fulla rätt, men inte på bekostnad av någon annan där människovärdet grusas ner. Alla människor är nämligen lika mycket värda, just därför att de är olika och fyller olika funktioner i samhället, men likheten ligger trots allt i den egenskapen att vi alla är människor.

Alla har vi fel och brister. Ingen människa går genom livet helt utan problem. Den där så kallade ”perfekta människan”, A-människan lyser med sin frånvaro och har mig veterligen aldrig existerat. De som påstår sig vara perfekta är kanske de som har allra störst problem. Det blir därför problematiskt att göra skillnad på folk och folk, och påstå att vissa är värdefullare än andra.

Vi måste därför sluta upp med att leva i skuggan av oss själva och försöka vara så perfekta som möjligt för att bli socialt accepterade i gruppen. Vi måste inse att vi ska bejaka vår egen natur och inte leva som om vi vore några andra än de vi är. Därtill måste vi inse att vi inte är ensamma, utan gör klokast i att ta hand om varandra och föra oss samman.

/Jesper