En helg med älsklingen (låt oss säga som det är)

Puh! Nu är man trött efter att ha rest halva dagen från Uppsala till Växjö, och därpå gått på partiets medlemsmöte. Hade jag fått välja hade jag nog hoppat över det, men eftersom jag var en av de nominerade till att företräda partiet på regionens partikongress i mars kände jag mig pliktskyldig att infinna mig. Och jag ångrar inte alls att jag gick för då fick vi alla tillfälle att komma med synpunkter och diskutera valanalysen och kommande utmaningar.

Men det intressantaste som hänt just nu är faktiskt inte att jag blivit vald till ombudsman, utan att jag fick tillbringa helgen tillsammans med min älskling. Det var nämligen när jag kom underfund med att han behövde mig hos sig som jag kände en plikt att åka upp. Den som älskar har ju genast vissa förpliktelser heter det ju. Så när någon mår lite dåligt eller är allmänt hängig bör vi alltid ställa upp för varandra. Jag är övertygad om att de flesta av er hade gjort samma sak. Eller ja, jag vill tro det i alla fall …

Så helgen har varit väldigt mysig. Vi har fått tillfälle att komma varandra närmare, sett den franska uttagningen till ESC, tittat på film och lunchat tillsammans med en av hans bästa vänner. Det mötet lär jag antagligen inte glömma. Även om jag var närmast spyfärdig precis innan hon anlände till restaurangen (p.g.a. nervositet) och var nästan beredd på att lämna återbud, lugnade jag snabbt ner mig bara några minuter efter att vi satt oss till bords. Det är jobbigt när magen spökar sådär utan anledning, men alla har vi våra kramper och problem. Och att gå miste om att få träffa en sådan genuint härlig människa hade troligen varit en katastrof, eller i alla fall gjort livet något fattigare.

Så jag är väldigt nöjd med resan överlag och hoppas innerligt att min älskade goding mår betydligt bättre. När jag senast kollade med honom verkade det så. Det känns även underbart att få skriva så här översvallande älskvärt om någon. Ni som följt oss ett tag är väl medvetna om att det vid det här laget är på tiden. Att få ta sig tid att både ge och ta tillsammans med någon annan är mycket speciellt. Jag är dessutom av sådan karaktär att jag finner mötet med denna man som ett privilegium att jag ens får chansen att uppleva allt det här. Det kunde nog få av oss tro för några år sedan, eftersom det tycktes som att jag vore ämnad att leva ett liv i ensamhet.

Ännu är jag förvisso inte helt övertygad om den saken för jag lär vara jobbig att leva med. Men jag har lärt mig så mycket av de killar jag kommit i kontakt med det senaste året att jag börjat se saker och ting i ett helt annat ljus. Det är exempelvis när vi sänker de höga kraven på att hitta våra drömpersoner och idealpartners som vi faktiskt ser möjligheter och potential där vi inte förväntade oss att finna dem. Det har inneburit att jag nu fått möjlighet att träffa en man som i mitt tycke är helt underbar, och som kan lära mig nya saker. Och det är väl det allt handlar om i slutändan … att vi ska lära oss saker av varandra?

/Jesper