Samtidigt kan en inte komma ifrån den lustiga känslan att se sin mormor med en annan person vid sin sida än den som funnits där tidigare. Jag tror det handlar om vanor som bygger på inställningar hos oss att allt ska vara som det alltid har varit. När så dessa vanor bryts krossas såväl inställningarna som förväntningarna på dem. Vi blir helt enkelt varse om att livet förändras och vi med den. Likt ett kalejdoskop ändras tillika mönstret bara vi vrider lite grann och urskiljer nyanser i det vi betraktar. Även om förändringar kan vara skrämmande i vissa sammanhang, har vi i det här fallet ingen anledning att misströsta eller känna rädsla inför vad som komma skall, utan bör med rätta bejaka livets föränderlighet som något positivt. För vad vore livet om det skulle stagnera och aldrig leda till utveckling? Det flesta av er vet redan svaret på den frågan ... livet skulle sakna mening och vara närmast tomt på innehåll, och det vore enligt mig inget värdigt liv att leva.
I dag har jag och mamma samlat oss efter gårdagens möte med
kärleksparet och bland annat tittat på film tillsammans. Jag har även läst i
den bok jag ska redovisa i mitten av månaden och har nu bara ett kapitel kvar.
I övrigt har det varit en lugn söndag och det tackar jag för! Kram på er ;)
/Jesper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar