En man från Katrineholm

Har ni någon gång träffat på personer som gjort stort intryck på er? Människor som liksom inte kan lämna ert medvetande för att deras karaktär och personlighet tilltalat er eller väckt er nyfikenhet. Jag har under min resa till Karlstad den här veckan kommit i kontakt med just en sådan här människa. Det var på centralstationen i Katrineholm som jag av en händelse satte mig på en plats där folket från orten brukar hänga och umgås. Bara det var för mig ett fascinerande fenomen … att centralstationen agerar sådant socialt forum och blir en mötesplats. Och jag kan å andra sidan förstå charmen. Det är på stationen du kommer i kontakt med resenärer från andra orter. För den som sällan lämnar orten blir det här en rik möjlighet att få uppleva nya platser och dela erfarenheter med andra.

Den man som slutligen satte sig bredvid mig var en infödd Katrineholmare och hade till en början inte mycket att säga mig. Men allteftersom började han öppna upp sig med hjälp av hans kamrat som stod bredvid. På så sätt fick jag höra mannens livshistoria och fick en inblick i hans nuvarande levnadssituation. Även jag började dela med mig av väsentliga upplysningar för att han skulle känna sig trygg. Livet för honom tycktes vara av enkel beskaffenhet, präglat av hockey, alkohol och goda samtal på stationen. Han exemplifierar en människa från den mindre orten som har en tendens att bli kvar medan andra flyttar till större städer. Det var just det här som intresserade mig … enkelheten, utanförskapet, de som blir kvar som om de vore restprodukter.

Jag kände därför stort medlidande för denna man samtidigt som jag också hyste stor respekt för honom. Han led inte i det tysta utan hade mycket att leva för. Det är tvärtom samhällsandan som förändrats vilket gör att vi ofta betraktar sådana här människor som isolerade och fast i tillvaron p.g.a. tempot och de krav som samhället ställer på oss. Men den här mannen kände ingen stress utan verkade tillfreds med sin tillvaro, och hans lugn smittade av sig på mig. När jag klev på tåget till Karlstad hade han stått i fönstret och tittat på mig och jag kände mig en livsberättelse rikare. Tänk vilken magisk slump … eller fanns det en mening?

/Jesper