Vad gäller Victor Crone från Estland tyckte jag numret var
lite mesigt faktiskt. Det tog sig liksom aldrig. Det verkade å andra sidan vara
temat i den första semifinalen där det var få som höll riktigt god kvalitet.
Jag blev måttligt imponerad av Finland som var tvungen att ha en kvinna som
höll på att drunkna för att det skulle bli något som helst intressant att titta
på.
Bättre var det då i andra semifinalen där majoriteten kunde
leverera. Där mötte vi Keiino från Norge med bidraget Spirit in the Sky, årets absolut bästa bidrag. Det är väl något
speciellt med mig och jojk för det här var något alldeles extra. Tydligen
tyckte Europa detsamma då folkets högsta röst gick till Norge. Hade vi fått
bestämma hade alltså tävlingen hållits i Oslo nästa år. Men så blev det inte
tyvärr…
En av mina andra favoriter dök också upp i den andra
semifinalen, nämligen Chingiz Mustafayev från Azerbajdzjan med bidraget Truth. Jag tror det var det numret som
gjorde störst intryck på mig faktiskt för det innehöll så många detaljer,
speciellt eftersom han jobbade med astralkroppar. Vid ett ögonblick åkte han
till exempel ut ur sin egen kropp och vid det ögonblicket var jag förälskad i
honom. Att han ser bra ut gör ju det hela ännu bättre. Så Norge och
Azerbajdzjan fick mina högsta poäng i år. Därefter har det bara fallit i tur
och ordning. Längst ner hittar vi Polen som var under all kritik. En frågar sig
vad de gjorde där över huvud taget. Inte heller värdlandet Israel imponerade på
mig, utan det hela förvandlades till en hjärtslitande historia.
Men det fanns å andra sidan länder som gjorde extremt bra ifrån
sig fast deras låtar var något medelmåttiga. Jag tänker framför allt på Island
som från och med nu är mina största idoler då de tog klar ställning mot
Palestina när få andra gjorde det. Det är värt all respekt. Frankrike
levererade också där vi fick se en kraftig dansande ballerina bredvid vackra
Bilal Hassani. Jag minns såväl den franska uttagningen där jag knappt trodde
mina ögon och befarade det värsta, men vilken uppgradering.
Den som dock inte lyckades leverera annat än via rösten var
årets vinnare Duncan Laurence från Nederländerna med bidraget Arcade. Så mäktig musikvideo och så blir
liveframträdandet så avskalat, det är fortfarande förbluffande. Visserligen var
även vår egen John Lundvik ensam utan några vidare effekter förutom hans kör The Mamas.
Det var för övrigt perfektion, något jag dessvärre saknade hos Laurence. Men vi
måste samtidigt respektera att det ibland inte blir som vi vill. En rafflande
final blev det, och det var spännande in i det sista då det stod mellan oss och
Nederländerna. Fast egentligen gjorde det inte det då poängen från Europa var
så låga, men upplägget var i allra högsta grad spännande.
Ja, jag skulle kunna skriva mer, men väljer att stanna här
och övergår till att berätta mer om kvällen i sin helhet. ESC-festen hölls den
här gången på Puls i Ronneby, en tidigare pub och bar som nu en förening har
övertagit. Så där var en hel del folk och kvällen var späckad med aktiviteter.
Vi fick till exempel en föreläsning om Palestinakonflikten och fick diskutera
hur kontroversiellt det egentligen är att hålla ESC i ett land som Israel. Den
föreläsningen öppnade verkligen upp mina ögon. På det följde frågesport och
musikquiz, och jag ägde nästan alltihop att jag belönades med ett diplom. Det
var verkligen ett fint pris.
Även om Nederländerna vann blev det inga direkta sura miner bland
gänget, utan glada begav vi oss hem till Tore för efterfest som höll på fram
till morgonen. Jag tror vi kom i säng först kl. 4.30 och sov fram till lunchtid.
Ja, det var en dag att minnas! Med det sagt, bra jobbat alla fantastiska
människor som arrangerade den här kvällen!
/Jesper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar