Melodifestivalen 2020 - Nils Dahlman har ordet

Det var länge sedan jag njöt så av en final i den svenska Melodifestivalen. Senast måste nog vara 2015 när Måns Zelmerlöw vann med Heroes. Det som gjorde det extra speciellt och njutbart var inte nödvändigtvis att The Mamas vann och bröt en trend av manliga vinnare som en journalist uttryckte det, utan det faktum att tävlingens bidrag innehöll en hel repertoar av olika slags budskap som vände sig till hela folket. Och här var kvinnorna klart något starkare än männen vilket visade sig när alla poäng var utdelade och resultatet var färdigt. Då placerade sig sex amazoner i toppen (The Mamas, Dotter, Anna Bergendahl och Hanna Ferm). Vad som här vanligtvis hyllas är dock inte deras sångprestationer och inte heller deras låtar i första hand, utan deras kroppsspråk och attityder på scenen. Det var till stora delar det här som gick segrande när allt annat lades åt sidan.

Jag personligen brukar å andra sidan vara försiktig med att bedöma bidragen efter sådana här kriterier och hålla mig strikt till de premisser som gäller vid bedömning av bland annat estetik och scendekor. Vad som är viktigt för mig är att bli berörd eller på något annat sätt tillskansa mig ett budskap jag får behållning av. Men självklart är både kläder, hår och ansiktsuttryck en viktig faktor, men inte nödvändigtvis det viktigaste. Det är därför jag uppskattar både Jesper och Tore för att de ser olika saker och skiljer sig ofta i sina bedömningar, av den enkla anledningen att de söker efter olika saker och värdesätter bidragen efter helt skilda premisser. Tore har till exempel länge sökt efter en internationell standard och starka röster medan Jesper varit mer estetisk lagd och vill bli underhållen genom färgstarka uttryck. Tillsammans utgör de då en utmärkt jury enligt mig eftersom de lyfter varandra och ger oss ett mer nyanserat resultat. Det är inte här min sak att kommentera deras poäng utan jag lämnar det faktiskt okommenterat och låter dessa bilder tala för sig själva. I stället tänkte jag lite kort berätta om mina favoriter.

Jag vill blygsamt erkänna att Anna Bergendahl förmodligen var den starkaste i fältet både sångmässigt och uttrycksmässigt, som också satt inne på en revanschlusta jag inte sett på år och dar. Jag tror Bergendahl varit väldigt mån om att bygga upp ett förtroende hos folket och kan nog sägas ha lyckats äntligen. Hennes insats har varit beundransvärd och jag gillar skarpt uppföljaren till Ashes to Ashes som så att säga knöt ihop säcken.

Den som dock många talar betydligt mer om är Dotter med bidraget Bulletproof, som i mitt tycke är den mest moderna. Här låter artisten oss ta del av en historia vars scendekor förlänger och utsträcker dess budskap till bredden. Många ser kanske en glittrande discokula, medan jag ser ett försvar som ämnar värna om den personliga integriteten och som därtill vill avslöja mänsklighetens innersta väsen. I sin rena enkelhet är Dotters insats genial, och blir det därför att hon lägger precisionerna rätt och träffsäkert. Sådant respekterar jag! En annan av mina personliga favoriter var Victor Crone som inte riktigt kom till sin rätt och hade gärna kunnat ge något extra, men han var samtidigt trogen sitt ID att jag hela tiden visste var jag hade honom. Sådant måste också respekteras.

Så var det då vinnarna som bestod av amazonerna The Mamas och som också vann förra året tillsammans med John Lundvik. Den stora skillnaden med i år är den att de får glänsa själva och detta tror jag ingen medmänsklig människa någonsin skulle missunna dem. Det slog mig till exempel i år att jag i fjol underskattade deras medverkan. Vad hade egentligen Lundvik varit utan sina ”mammor”? Ärligt talat tror jag hemligheten till framgången och vinsten ligger just i det moderliga som någonstans inger trygghet och stabilitet i en alltmer osäker värld. Här snackar vi också om mäktiga sångprestationer och härliga personligheter, alltsammans komprimerat i ett format som är hyfsat lätt att ta till sig. Många jag pratat med har framhållit glädjen som dessa kvinnor gett dem och som bidraget Move representerar. Även om det delvis kan vara befogat att säga att låten inte är vidare speciell eller spektakulär, vill den ändå förmedla att vi bör fortsätta tro på mänsklighetens medmänsklighet. Den vädjar med andra ord till välviljan och sätter tron på själva hoppet. Det behöver inte vara mer avancerat än så, och det faktum att Move vinner vittnar trots allt om att svenska folket någonstans är lika hoppfulla som The Mamas, om inte mer. Sådant ger mig hopp!

/Nils Dahlman