Vägen bort från bojor, pedanteri och puritanism - Några reflektioner

Varför ständigt dessa bojor? Är det verkligen meningen att vi ska kedja fast oss och begränsa våra möjligheter till ett liv som inte direkt går i kärlekens tecken, utan mycket handlar i regel om pedanteri och puritanism. En av de vise sa en gång till mig att empati är lösningen, och härom instämmer jag, men vill samtidigt mena att förutsättningen för att kärlek ska kunna grundas, frodas och bestå på en sådan premiss krävs en ömsesidig empatisk inställning till våra respektive förehavanden som också inrymmer en hel del respekt.

Vi måste med andra ord respektera våra medmänniskor och sluta upp med att moralisera, hytta med nävar och peka finger när det inte alls är befogat, om vi i sådana fall inte är beredda på att själva bli bedömda och kritiserade. Man kan inte både ha kakan och äta den. De grundprinciper som följer ett mänskligt liv och som binder människor till varandra är allt som oftast de om kärlek, rättvisa, frihet och kunskap. Vi bör alltså älska varandra och känna glädje till livet vilket kommer automatiskt när vi respekterar människor villkorslöst och kräver upprättelse för att människovärdet alltid ska stå i centrum, detta må vara såväl en rättighet som en skyldighet eftersom vi har rätt att säga ifrån när vi blir orättvist behandlade och skyldiga att försvara våra medmänniskor i stunder av bristande respekt.

Detta är förutsättningen för att bibehålla ett humanistiskt samhälle som är beredd att hysa grundläggande värden om människans potential till självförverkligande och hennes ömsesidiga beroende av människorna runt omkring henne. Ingen människa ska med andra ord aldrig behöva vara ensam, ingen människa ska någonsin behöva känna sig nedvärderad, utan alla har rätt att tas på allvar, men sådant här kräver också lite ansträngning av oss. Det stämmer att de flesta av oss tvingas till kompromisser gällande våra förehavanden när vi kommer i kontakt med andra där saker och ting krockar, men detta är inte svårare än att det oftast går att lösa om vi så vill. Problemet ligger väl egentligen i att många agerar rättshaverister när de möter oliktänkande och detta ser jag en stor fara i. Vi behöver bli bättre på att lyfta blicken och se bredare perspektiv för att närma oss varandra.

Vi som fortfarande hyser ett visst hopp om mänskligheten och ser ljust på framtiden kan skatta oss lyckliga över att vi funnit de grundvalar som gör tillvaron för alla runt omkring oss till en glädjens plats, och hoppas fler hittar hem i sina hjärtan. För allt börjar med oss själva, den inre insikten, självacceptansen, frigörelsen från bojorna, kärleken till livet och allt levande. Slutligen når vi fram och då blommar vi alla ut!

/Jesper