Har kärleken checkat in? - Några reflektioner

Några dagar har redan passerat sedan nyårsfesten och den glädje som detta förde med sig. Under den gångna veckan har sedan en annan typ av glädje infunnit sig. Jag har nämligen gett mig ut på äventyr och fått en liten kärlekssemester i Uppsala. Ordvalet kärlekssemester finner jag faktiskt lämpligt med tanke på de känslor som resan och vistelsen resulterade i, där tiden också fick en möjlighet att stanna. I den tillvaro eller vardag som jag just nu befinner mig i går tankeverksamheten på högvarv, varför det är välkommet för mig att koppla av och bara vara. Det fick jag verkligen chansen att vara tillsammans med den man som mötte upp mig på stationen.

Jag må medge att även om jag numera slutat vara nervös inför sådana här typer av träffar pirrade det till lite extra just den här gången. En skulle kunna säga att jag redan innan mötet var lite känslosam och högst förväntansfull. Men det övergick som tur väl var inte i magkatarrer eller kväljningar som det kan göra när känslorna spelar oss ett spratt, utan det hela föreföll vara under kontroll. Men på något sätt brast kontrollen under dagen tillsammans med honom. Ju mer tid vi spenderade tillsammans desto mer började en inre känslostorm uppenbara sig. Det gjorde mig bitvis väldigt känslosam, och häri väldigt sårbar. Även om jag skulle påstå att jag har väldigt bra kontakt med mina känslor, och egentligen aldrig haft problem med att visa dem, har det inte fallit sig naturligt för mig att visa dem öppet inför folk. Men det var som om den här mannen, i sin rent underbara och genuina gestalt och levnadskaraktär tryckte på en knapp och jag började gråta av glädje. Det här har aldrig hänt förut, och då har jag ändå hunnit uppleva en del.

Vad som orsakade känslostormen kan dock finna sin orsak i det inre tvivlet kring huruvida jag verkligen är värd det här. Jag är väl medveten om att det många gånger är mina egna demoner som bidrar till tvivel om både det ena och det andra, för varför skulle inte jag förtjäna en kärleksrelation när alla andra människor på jorden gör det? Det säger ju nästan sig självt när vi tänker över det hela. Men tvivlet speglar å andra sidan en känsla av att jag fram tills nyligen givit andra mer kärlek än vad jag många gånger fått tillbaka. Jag menar inte på något sätt att jag inte skulle varit älskad, men ända sedan barnsben har jag känt mig som ett slags betraktare och något utanför i flera sammanhang. Jag tror vi alla tvingas genomleva ett sådant här tvivel vad gäller den egna identiteten innan vi hittar rätt. Jag skulle ju t.ex. inte på något sätt vilja påstå att jag helt hittat hem i mig själv än även om jag kommit en bra bit på vägen genom åren.

Tvivlet speglar också i sammanhanget det lilla barnets identitetssökande process och bekräftelsen som detta lilla barn söker hos vuxenvärlden. På samma sätt hör tvivlet ihop med det mänskliga svek jag utsattes för under tonåren där jag närmast tappade tilltron till mänskligheten, och som tagit många år för mig att bygga upp igen. Men det är en annan historia … Låt oss i stället glädja oss över att jag numera kommit att värdesätta både livet och de människor jag möter i min omgivning.

Lyckligtvis kunde jag samtidigt lägga band på mig själv tidigare i dag. Man vill ju inte ge uttryck för att vara något slags nervvrak även om han givetvis uppskattade min emotionella sida. Dessutom ska man ju alltid leva som man själv lär. Om jag nu i mitt skrivande argumenterar för att vi ska bli bättre på att uttrycka våra känslor och bli mer fysiska med varandra kan inte jag själv sluta mig och distansera mig från exempelvis beröring. Att bejaka kärlekens krafter och yttringar skulle på så vis kunna bli en lärorik utmaning för mig. Jag har på senare år skrivit en del om kärlek och givit råd till mina vänner om förhållanden och att vårda hållbara relationer, men det är först nu som jag själv börjar bekanta mig med kärlekens mysterier. Allt som varit tidigare känns därför som illusioner och abstrakta tolkningar av verkligheten.

Vad kan då allt detta säga oss? Jag skulle sammanfatta den här resan som att jag upptäckt en ny sida hos mig själv och att jag funnit en mycket god vän som förhoppningsvis kan bli en livskamrat. Än är det för tidigt att hoppa högt men det känns bra allting … riktigt bra!

/Jesper