Så var vi då äntligen igång med Mello-festen, alltså
Melodifestivalen. Och för första gången på väldigt länge har poängsättningen
och förberedelserna inför festivalen fått en ny struktur. Mellan varven har vi
ju å andra sidan prövat oss fram vad som känns bäst, smartast och rättvist. På
så sätt har vi experimenterat med genomsnittsvärden, rangordning efter
sammanräknad slutsumma och hållit oss med ett betygssystem som baseras på denna
rangordning. Det har med jämna mellanrum upplevts otillförlitligt där bidragen
placerats på positioner som egentligen inte motsvarar vare sig mina eller Tores
bedömningar. Jag minns så väl 2014 och 2015 när vi hade som mål att utjämna
poängfördelningen mellan bidragen så att det inte skulle bli för stora
skillnader. Resultatet blev mycket riktigt att flera bidrag fick relativt höga
poäng och jag har förstått i efterhand att Tore varit måttligt nöjd med detta.
De senaste åren har vi därför ändrat strategi, infört nya
kategorier och ägnat oss åt fri poängsättning. Det har skapat variation och
dynamik i poängfördelningen vilket varit oerhört tacksamt. I år blir det åter
några förnyelser … åtminstone från min sida. Jag har nämligen känt att i
samband med möjligheterna till smygtittar och smyglyssning på bidragen har
överraskningsfaktorn tonats ned kraftigt när väl tävlingen är. Därför kommer
jag inte lyssna på bidragen förrän de uppträder under lördagarna och jag måste
säga att det varit grymt spännande och jag har haft något att se fram emot!
Poängen förmedlas på så sätt efter deltävlingarna. Nils Dahlman lämnar heller
ingen kommentar förrän vid finalen.
Klicka för större bild: De hjärtan som syns i bild avser de hjärtröster bidragen fick i appen
Med det sagt måste jag säga att den första deltävlingen
innehöll en blandning av både högt och lågt. Eller snarare medelmåttiga låtar.
Det fanns ingen/inga i kväll som tog mig med storm även om debutantgruppen
High15 med låten No Drama var väldigt
nära. Inte heller Wiktoria som fullständigt basunerade ut sina känslor medan
hon fick sig en dusch imponerade nämnvärt på mig. Jag må visserligen medge att
det höll på att vända sig i magen, men i det här fallet ska vi inte se det som något
positivt.
Andra återvändande artister som Nano och Arja Saijonmaa blev
en stor besvikelse. Vad gäller Saijonmaa får vi väl ändå se hennes medverkan
som ett stort misslyckande. Hon hade enligt mig det mest politiska och
starkaste bidraget i deltävlingen men kunde inte nå ut för att bidraget var för
smalt och gjort för en svensk publik. Hon sjöng mer för oss schlagerfans än för
Europa och var alltså aldrig ämnad för Eurovision. Jag tror hon hade tjänat på
att sjunga på engelska. Då är jag mer glatt överraskad vad beträffar Anna
Bergendahl och hennes klämmiga låt Ashes
to Ashes. Bergendahl vann som bekant 2010 med This Is My Life och har verkligen vuxit rent musikaliskt sedan
dess. Jag diggar hennes mörka ton i rösten och hur hon tog sig an scenen den
här gången. En uppfriskande uppgradering vill jag säga. Jag befarar dock att
jag lär tröttna på låten ganska snabbt, men det får tiden utvisa.
Någon annan som jag kom att digga denna kväll var Mohombi
som enligt mig var aftonens kung. Låten är såklart internationell och direkt
skriven för att söka sig utanför Sveriges gränser, liksom scenframträdandet
hade exakt sådana effekter som vi efterfrågar när det gäller att kandidera till
ESC. Mycket riktigt kom han också till final tillsammans med Wiktoria. Mer
finns egentligen inte att säga än att jag gillade debutanternas insatser, även
om det inte var ESC-material, utan snarare underhållning för oss. Men jag slås
samtidigt av känslan att det var en medelmåttig deltävling med ganska svaga
låtar. De lyckades aldrig väcka något engagemang hos mig vilket jag sörjer
djupt. Låt oss därför hoppas att det blir bättre fortsättningsvis. En eloge kan
jag å andra sidan ge till programledarna som stod för kvällens riktiga
underhållning. Bra jobbat!
/Jesper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar