Att bli lämnad av den man älskar (singel igen alltså ...)

Ett uppbrott har ägt rum kära läsare!

Först vill jag förtydliga att detta är min version och den är skriven ur ren sorg och vrede vilket kan göra vissa formuleringar hårda. Men jag försöker ändå göra mitt bästa för att skildra det hela på ett hyfsat städat sätt. Min uppmaning redan nu är att inte hata, utan älska. Men innan vi kan göra det måste vi förlåta och försöka förstå sammanhangen. Det kan bland annat göras genom att gå igenom den skärseld som nedan illustreras.

Det gör mig ont att skriva detta, men den jag i över tre månader har älskat av hela mitt hjärta har lämnat mig. Han orkade förmodligen inte längre, ville inte längre, gav helt enkelt upp! Självklart ställer vi oss genast en del frågor: Hur fasen kunde detta hända? Varför gör han på det här viset? Vad har du gjort för att förtjäna det här?

Image from Pixabay

Det är med utgångspunkt i dessa frågor som jag nu ska försöka redogöra för min version av saken. För det första vill jag understryka att jag inte fullt ut har respekterat det här beslutet, då jag inte riktigt delar den problembild som han gett uttryck för. Det är ju han som lämnat mig, inte tvärtom! Första steget i en sådan typ av acceptans kräver därför en viss grad av förståelse och empati för den andres perspektiv. Därefter kan vi tala om respekt och vice versa. Som situationen nu ser ut står jag helt ensam med dessa frågor tillsammans med den kniv i hjärtat som han så omsorgsfullt stuckit i mig och vridit om en extra gång för att riktigt markera att det är över. Det finns absolut inget mer att hämta ur den här relationen känns det som.

Detta och lite till deklarerade han tydligt i telefonsamtalet som hölls i torsdagskväll. Ärendet lades fram i saklig ton och där fanns ingen som helst indikation på tvivel eller ånger. Han ville göra slut och den väsentliga förklaringen hänvisades till distansen mellan Växjö och Uppsala och att det skulle ta evigheter (några år) innan vi kunde flytta ihop, då jag berättat att jag gärna flyttar hemifrån till något eget först innan jag flyttar ihop med någon. Givetvis respekterar han det här, men tydligen är distansen ett sådant stort problem och hinder att det helt enkelt inte går att vara tillsammans. De översvallande romantiska känslorna har uppenbarligen svalnat och det med besked. Detta hade jag inte kunnat föreställa mig när jag åkte hem i söndags från honom.

Visserligen kan jag nu i efterhand när han spräckt min kärleksbubbla se att något inte låg rätt till, att det var något som inte stämde. Det rör sig mest om småsaker, men om sanningen ska fram känns det som att jag har gett mer i den här relationen än jag fått tillbaka. Jag anser alltså att jag lagt alla kort rätt och gjort vad jag kunnat för att dels visa vem jag är som person, dels försökt visa hur mycket han betyder för mig. Men det räckte helt enkelt inte! Svaret på frågan varför han gör på det här viset är därför att han inte älskar mig längre eller att han inte har det tålamod eller den tilliten som krävs för att en relation ska kunna fungera optimalt. En kan på samma gång undra om han och i sådana fall hur han älskade mig. Samma fråga ställer jag till mig själv!

Jag menar, har jag bara varit förälskad i själva kärleken? Var det bara en illusion som fanns mellan oss? Ett ofantligt smärtsamt uppvaknade har verkligen fått mig att tvivla på allt vad gäller de senaste månaderna. Mest klandrar jag mig själv givetvis, för att jag tillåtits att föras bakom ljuset och inte reagerat på de signaler som givits. Men vad kan jag säga till mitt försvar annat än att jag varit så himla lycklig i över tre månader. Jag har svävat som på moln och därmed varit extremt drogad (för det är ju faktiskt en lämplig jämförelse). Men just nu faller jag och det otroligt djupt. Första kärleken är alltid smärtsammast och jag lär förmodligen överdriva när jag skriver att det känns som att jag ska dö! Men det är så jag känner, och jag tänker inte alls hymla med detta ett dugg. Under natten som varit har jag haft extremt svårt att andas och gråtattackerna har varit ständigt närvarande. Vad illustrerar detta om inte en sorg … en riktigt djup sorg … som halvt börjar övergå i vrede. Jag känner mig kränkt, sårad och tillintetgjord.

Image by Alexas_Fotos from Pixabay: https://pixabay.com/illustrations/sad-broken-heart-background-674809/

Ändå hatar jag honom inte. Att hata är för starkt, för grovt och kräver dessutom en massa energi. Jag är snarare djupt besviken på hela situationen. Mest för att vi offentliggjorde relationen för våra nära och kära på Facebook alldeles för tidigt, och nu måste vi patetiskt ändra status som om inget har hänt. Det är en katastrof! Hur jag tar mig ur det här är för närvarande mer än jag begriper, men jag antar att tiden läker alla sår. En dag lär jag säkert se allt det här som en rik erfarenhet, men just nu är jag bara så förbaskat trött och förbannad över hur vi hamnat där vi hamnat. Ni förstår att denna människa gör mig galen, han vänder upp och ner på hela min värld, han berör mig på ett väldigt intimt sätt. Vad säger oss allt detta? Jo, förmodligen att jag är besatt av honom. Men indikerar det inte trots allt på att jag älskar honom? Varför skulle jag annars reagera och känna så här?

Jag försöker verkligen anstränga mig för att se det hela ur hans perspektiv för att förstå det hela bättre. Men det är inte så lätt. Kanske kan det vara så att han behöver större struktur och kontroll i sitt liv varför ett liv med mig skulle bli stressigt och ovisst, med tanke på distansen och alla resor jag gör. Det finns kanske ingen fast och trygg punkt i tillvaron där. För trygghet och närhet är oerhört viktigt för honom och det vet jag med säkerhet för det har jag förstått. Kan det då vara på det viset att han inte har den tilliten som krävs för att han helt enkelt inte känner den. Han litar inte tillräckligt på relationen för att omständigheterna runtomkring den stressar honom och bidrar till att han inte har kontroll över situationen. Detta måtte ha skrämt den stackarn.

Om jag då bara kunde hålla honom i handen och tala om för honom att han inte behöver vara orolig. Men men … gjort är gjort och nu går det inte att återvända, för i ärlighetens namn kan jag inte lita på honom mer. Det här inre tvivlet som mött mig med jämna mellanrum, tjatet om distansens problematik har bidragit till att jag inte känner mig trygg. Det hela blir tvärtom ganska instabilt och osäkert, och är det något jag behöver är det stabilitet i någon form. Jag kan alltså inte ta tillbaka honom igen vilket sårar mig ännu mer. Båda två har med andra ord kommit underfund med att vår relation inte kommer att fungera som det ser ut just nu. Jag ligger å andra sidan efter i denna insikt för mitt hjärta slår hårt för denna vackra människa! Han ska för all framtid vara älskad, för jag har inte lust att hata honom (även om några anser att jag borde göra det). Vad som dock är konstaterat är den sorg och ilska som uppbrottet resulterat i, och som lär ta ett tag att bearbeta. Men naturligtvis lär även jag komma över saker och ting. Och det kommer med all säkerhet göra mig till en bättre och starkare människa, för bitter vill jag inte bli. Det tar jag verkligen avstånd ifrån!

Kommentar: Jag vill på samma sätt uppmana alla som läser detta att inte hata honom eller bli direkt aggressiva så att vi går till personangrepp. Gränsen för vad jag skrivit om honom lär väl vara skör, men det är huvudsakligen sorgen och vreden som talar i nuläget. Den är oerhört viktig för att förstå sammanhanget, för att belysa en värdefull erfarenhet. Längre fram kan vi säkert lägga hela pusslet och låta honom tala. Då blir denna historien slutligen komplett! Jag anser dock att jag försökt närma mig hans perspektiv också, men huruvida denna bild är sanningsenlig kan ju inte jag veta ...

/Jesper