Till alla röstberättigade i landet som ännu inte röstat!

Jag tänkte bara passa på att uppmärksamma de som ännu inte röstat, att gå och göra det! Det talas hit och dit om att vi står inför ett ödesval, vilket kan låta lite väl dramatiskt ibland, jag förstår det. Men det ligger en hel del i det som politikerna säger runt om i landet, eftersom frågor om människors fundamentala rättigheter har börjat diskuteras i debatten på ett sätt som inte direkt är värdigt för den som kallar sig själv humanist och filantrop. Nu gör inte alla det och det är uppenbart när en militant retorik sätter agendan. Jag förfasas över den hårda och stundom aggressiva ton som ofta blir resultatet när åsikterna går stick i stäv med varandra. Det har bidragit till att verbala krig ofta förs i anslutning till framläggandet av ett argument. Vart tog då de intellektuella samtalen vägen? Vad hände med medmänskligheten?

Den solidariska humanismen sprängdes inifrån i detsamma människan började inskränka människovärdet och till varje pris intog en livshållning där hon inte längre tänker på någon annan än sig själv. Terrorism, fascism och främlingsfientlighet är självklart allvarligt och ytterst skrämmande, men det som skrämmer mig mest är den utbredda narcissismen som gör att många av oss inte längre ser varandra på riktigt och lyssnar till varandras behov. I stället lever vi våra liv som om allt här i världen handlade om oss själva. Detta mina vänner är farligt och skadligt! Det har fått till följd att talutrymmet för den som till exempel mår dåligt har begränsats eftersom få orkar eller har tid att lyssna, förutom möjligen psykologen som tappert försöker göra en insats. I ett större perspektiv har detta resulterat i ett tyst mänskligt lidande som finns representerat lite varstans. På mina resor i landet under våren har jag själv kommit i kontakt med detta lidande, och det är minst sagt vämjeligt att dessa människor ska behöva leva på det här sättet.

Vad kan då lilla jag göra? Jo, prata med dem och inge ett förtroende som lyssnare. För det lärde jag mig tidigt i livet att ta hand om andra. Detta sa mina föräldrar till mig, mitt samvete, och mitt sunda förnuft. Det handlar oftast inte om att man behöver sitta inne på en massa visdomsord och vice versa, utan ”hemligheten” ligger i den empatiska nyfikenheten vi hyser för våra medmänniskor. Jag vill tro att majoriteten av oss bryr oss om varandra även om vi ibland glömmer bort att visa det. För många av oss lider när vi ser andra lida, och då är det enda rätta att sträcka ut handen och hjälpa medmänniskan upp på fötter, inte vända henne ryggen. De som gör så mår i sådana fall själva dåligt. Så att krossa narcissismen vore det bästa för mänskligheten, den lär vara vår största fiende. Vi har därför mycket att göra, för att bryta detta seglivade mönster kräver stor ansträngning, och det börjar alltid hos oss själva. Vi måste alltså sluta upp med att se ner på varandra, utan behandla varandra med respekt och alltid sträva efter att lyfta upp andra. Det är så vi motarbetar osämja och utanförskap i världen där främlingsfientlighet kan frodas. Den som lyssnar till hjärtat har förmodligen redan insett det här.

Men avslutningsvis tar vi ändå några närmast retoriska frågor: Är alla människor lika mycket värda? Äger människan sin egen kropp att hon själv har ensamrätt att bestämma vad hon vill och inte vill göra med sitt liv? Har den som arbetar rätt att bära frukten av sitt eget arbete med en välförtjänt utdelning, och likaså att jobba under schyssta och trygga arbetsvillkor? Ska den som älskar någon annan kunna gifta sig med den personen oavsett kön? Är klimatet viktigt för oss? Vill vi ha ett Europa som värnar om människors fundamentala rättigheter på livets alla områden? Svarar ni ja på dessa frågor gör ni klokast i att rösta för varje röst räknas. Ni må tro att ni är viktiga och behövs för att vi ska kunna bibehålla en stark demokrati, annars dröjer det inte länge förrän rättigheter och skyddsnät inskränks att människan blir en marionettdocka där någon annan lustig filur drar i trådarna, och då blir det svårt att hävda sig. Gör därför som jag och rösta ni också, för det som beslutas i EU påverkar oss också i allra högsta grad. Jag väljer att rösta på socialdemokraterna för att jag vill se ett Europa som bygger på solidarisk humanism och likhetsprincipen. Vad väljer du?

/Jesper

Lite av varje

Återigen har det varit en intensiv och händelserik vecka. Den absolut härliga nyheten är att Bögarnas kamp är färdigskriven och inlämnad för bedömning. Om två veckor är det försvar och opponering som gäller och därefter får vi se vad som händer med den, men redan nu känns det mycket lovande. Jag är så lycklig över att allt gått så bra som det gjort och det stöd jag fått från omgivningen. Mer om uppsatsen längre fram.

En annan rolig händelse som veckan bjudit på är utflykten med Byggnadsnämnden där hela gänget varit ute och inspekterat de byggnadsprojekt som fattats beslut om det senaste året. På så sätt har vi sett nya lägenheter och fastigheter. Än så länge har det varit det roligaste med det här politiska åtagandet, just att få se resultat och få nya insikter.

Även om jag har två essäer till att skriva den närmaste veckan, unnade jag mig själv lite bakning. Men det var länge sen jag bakade känner jag nu i efterhand. Det hela blev en katastrof, haha! Så klantigt, men det bjuder jag på ;)

/Jesper

ESC 2019

Nu har det varit så mycket runt och omkring oss att vi inte ens hunnit uppdatera er om Eurovision. Det var illa måste jag säga, men tur då att allt går att lägga in i efterhand! Här följer en sammanfattande redogörelse till den poänglista som jag tagit fram. Generellt sett har det varit en medelmåttig tävling där jag blivit besviken många gånger. Detta har påverkat poängsättningen i allra högsta grad. Framför allt är det länder som Estland, Montenegro och San Marino som inte klarade sig live, men låter helt förträffligt i studio. Det gör att de trillar ner och hamnar någonstans mittemellan av alla ländernas bidrag.

Vad gäller Victor Crone från Estland tyckte jag numret var lite mesigt faktiskt. Det tog sig liksom aldrig. Det verkade å andra sidan vara temat i den första semifinalen där det var få som höll riktigt god kvalitet. Jag blev måttligt imponerad av Finland som var tvungen att ha en kvinna som höll på att drunkna för att det skulle bli något som helst intressant att titta på.

Bättre var det då i andra semifinalen där majoriteten kunde leverera. Där mötte vi Keiino från Norge med bidraget Spirit in the Sky, årets absolut bästa bidrag. Det är väl något speciellt med mig och jojk för det här var något alldeles extra. Tydligen tyckte Europa detsamma då folkets högsta röst gick till Norge. Hade vi fått bestämma hade alltså tävlingen hållits i Oslo nästa år. Men så blev det inte tyvärr…

En av mina andra favoriter dök också upp i den andra semifinalen, nämligen Chingiz Mustafayev från Azerbajdzjan med bidraget Truth. Jag tror det var det numret som gjorde störst intryck på mig faktiskt för det innehöll så många detaljer, speciellt eftersom han jobbade med astralkroppar. Vid ett ögonblick åkte han till exempel ut ur sin egen kropp och vid det ögonblicket var jag förälskad i honom. Att han ser bra ut gör ju det hela ännu bättre. Så Norge och Azerbajdzjan fick mina högsta poäng i år. Därefter har det bara fallit i tur och ordning. Längst ner hittar vi Polen som var under all kritik. En frågar sig vad de gjorde där över huvud taget. Inte heller värdlandet Israel imponerade på mig, utan det hela förvandlades till en hjärtslitande historia.

Men det fanns å andra sidan länder som gjorde extremt bra ifrån sig fast deras låtar var något medelmåttiga. Jag tänker framför allt på Island som från och med nu är mina största idoler då de tog klar ställning mot Palestina när få andra gjorde det. Det är värt all respekt. Frankrike levererade också där vi fick se en kraftig dansande ballerina bredvid vackra Bilal Hassani. Jag minns såväl den franska uttagningen där jag knappt trodde mina ögon och befarade det värsta, men vilken uppgradering.

Den som dock inte lyckades leverera annat än via rösten var årets vinnare Duncan Laurence från Nederländerna med bidraget Arcade. Så mäktig musikvideo och så blir liveframträdandet så avskalat, det är fortfarande förbluffande. Visserligen var även vår egen John Lundvik ensam utan några vidare effekter förutom hans kör The Mamas. Det var för övrigt perfektion, något jag dessvärre saknade hos Laurence. Men vi måste samtidigt respektera att det ibland inte blir som vi vill. En rafflande final blev det, och det var spännande in i det sista då det stod mellan oss och Nederländerna. Fast egentligen gjorde det inte det då poängen från Europa var så låga, men upplägget var i allra högsta grad spännande.

Ja, jag skulle kunna skriva mer, men väljer att stanna här och övergår till att berätta mer om kvällen i sin helhet. ESC-festen hölls den här gången på Puls i Ronneby, en tidigare pub och bar som nu en förening har övertagit. Så där var en hel del folk och kvällen var späckad med aktiviteter. Vi fick till exempel en föreläsning om Palestinakonflikten och fick diskutera hur kontroversiellt det egentligen är att hålla ESC i ett land som Israel. Den föreläsningen öppnade verkligen upp mina ögon. På det följde frågesport och musikquiz, och jag ägde nästan alltihop att jag belönades med ett diplom. Det var verkligen ett fint pris.

Även om Nederländerna vann blev det inga direkta sura miner bland gänget, utan glada begav vi oss hem till Tore för efterfest som höll på fram till morgonen. Jag tror vi kom i säng först kl. 4.30 och sov fram till lunchtid. Ja, det var en dag att minnas! Med det sagt, bra jobbat alla fantastiska människor som arrangerade den här kvällen!

/Jesper

Happy Pride!

I dag hade jag för första gången möjlighet att gå med i Prideparaden i Växjö, då jag annars varit bortrest. Det brukar ju vara Eurovision då. I dag gick jag som privatperson, dels för min egen skull, dels för alla de tusentals bögar före mig som gjort mina privilegier möjliga, och självklart alla andra! Med tanke på mitt hårda arbete och den uppsats som jag är i färd med att skriva kändes det inte mer än rätt att jag också skulle gå.

Att jag gick som mig själv och inte som någon förening eller politiskt parti hade sin enkla förklaring i att jag som bög bör gå i egenskap av egen person för att manifestera något viktigt och högst angeläget. Nämligen att vi alla ska kunna få vara oss själva. För mig var det inte nödvändigt att spexa ut mig, inte för att jag inte var öppen för det, utan för att jag ville gå så som jag är. Att de straighta spexar ut sig är däremot charmigt, men för oss andra är det en annan grej. Därmed inte sagt att spexet ska bort, utan låt oss hylla alltsammans!

Det intressanta var dock inte själva tåget, utan alla människor som samlades runt oss, som vinkade och fotograferade. Jag kände mig som en kunglighet, någon alla var där för att beskåda, vilket jag inte riktigt kände mig hemma i. Det kändes stund på surrealistiskt att så många stod och tittade på oss när de i själva verket borde ha gått med oss. Tänk vilken manifestation det hade varit! Vill man vrida till det ordentligt hade vi kunna haft ombytta roller så att alla icke-heterosexuella stod och klappade händerna medan de heterosexuella marscherade gatan fram. Nu är jag oresonlig, jag vet … men ni förstår säkert min poäng.

Jag är otroligt stolt över vad jag åstadkommit i dag, och över alla som engagerat sig i Pride, både de som gick i tåget och de som tittade på. Kände mig långt ifrån ensam i tåget. Sträckte jag ut handen tillräckligt långt kunde jag känna såväl Magnus Hirschfeld, Eric Thorsell som älskade Michael Holm som tog emot den. Ni var alla med mig i dag! Tack för att ni bröt tystnaden! En dag kommer vi alla få vara oss själva utan att vi har fördomar om varandra.

/Jesper

Sista studieresan till Värmland för den här gången

Då var den sista studieresan till Karlstad genomförd … åtminstone för den här gången. Det känns så otroligt skönt att fortsättningsvis slippa behöva åka nattbuss till Västerås, och sedan tåg till Stockholm och hem. Själva resorna har varit jobbigast och jag har flera gånger frågat mig själv om det varit värt mödan. Men svaret blir samma varje gång … självklart! Det kan låta klyschigt att säga att studierna inneburit ett privilegium för mig, men det har de verkligen gjort. Framför allt älskar jag människorna jag kommit i kontakt med. Det är också de jag kommer sakna mest.

Den här resan var också extra speciell då jag hade datorn med mig. Jag brukar inte direkt ha ro att sitta med den på tåget, men när nu uppsatsen har en deadline går det inte att spilla tid. Så det var bara att ta med den. Och det ångrar jag inte. Det var tvärtom uppskattat då det blev stopp i tågtrafiken på grund av en arbetsolycka med tåget framför. Så vi stod stilla i nästan 40 min, och rullade sedan sakta framåt. Jag kom därför inte till föreläsningen i tid, men det är sånt som händer ibland. Jag är glad att jag hann vara med sista timmen i alla fall. Annars hade resan varit direkt onödig.

Nu ska jag vila lite efter att ha varit uppe halva natten och promenerat runt i Västerås, och åkt tåg från Stockholm och hem. Ser väl ut som en zombie kan tänkas. Åtminstone känns det så …

/Jesper

Fia med knuff

Jag är verkligen nöjd med arbetstempot hittills. Så nöjd att jag tagit mig tid att träffa Tore som varit på besök den här helgen. Det blev att lyssna igenom ESC-bidragen och spela Civ. Lite fia med knuff blev det även i dag tillsammans med mamma. Trevliga inslag alltsammans ;)

/Jesper

Vinterväder återvänt till Småland

Tänk vilken glädje det är att sitta inne när det regnar ute! Ja, det inte bara regnar utan det snöar och haglar om vartannat. Vintern har onekligen kommit tillbaka till Småland. Det finns säkert de som är lite upprörda, men inte jag. Vi behöver nederbörden. Det är bra för allt som växer och gror, speciellt när det varit så torrt och eländet på sina ställen. Så jag lutar mig glatt tillbaka i stolen och fortsätter skriva medan regnar piskar mot fönstret …

/Jesper

Allt genomläst

Reporter 1990:11, s. 17.

Då var alla Revolt- och Reporter-tidningar genomlästa (de årgångar jag valt att studera mer ingående), och jag måste säga att jag numera hyser stor respekt för hela homosamhället som enträget kämpat mot alla möjliga fördomar och hinder för att få älska och leva ett sådant rättskaffens liv som möjligt. Jag inser också att kampen är långt ifrån över och att jag själv har en stor roll i detta arbete. Om jag tyckte 1980-talets aidsepidemi var jobbig att ta sig igenom var det inget gentemot 1990-talets våld och hårda retorik. Det ligger så nära men ändå så långt borta. Skildringen av 1990-talet överensstämmer inte heller med mitt 90-tal, men jag var ju bara barnet.

Nåväl, nu börjar det sammanfattande skrivandet av allt jag lärt mig och som förhoppningsvis resulterar i studien Bögarnas kamp!

/Jesper

Första maj!

När SSU marscherar in, blir det rött i hela Växjö! Ja, det var bara några av de slagord som hördes under dagens första-maj-demonstration, arbetarrörelsens dag. Som alltid är det högtidligt att vara med och den här gången fick jag bära fanan högt. Ni som känner igen min jacka hittar mig förmodligen på bilden för ballongerna kom givetvis i vägen. Men det gjorde mig inte så mycket. Det var lika högtidligt ändå.

Efter marschen till Linnéparken hölls fyra inspirerande och viktiga tal som på många sätt greppade tag i oss, i alla fall mig. Framför allt gladde det mig att talarna vågade kritisera läget och inte falla tillbaka på vad som gjorts tidigare, utan att se de utmaningar vi fortfarande står inför. Det handlar bland annat om att skapa större trygghet och sammanhållning på arbetsmarknaden med schysta löner och arbetsvillkor, en modell som inte bara ska gälla svenska förhållanden, utan hela Europa.

Min största önskan är också att människosynen humaniseras och att vi tar oss tid att se varandra för vilka vi är, inte bara behandlar människor som om de vore ekonomiska enheter och betraktas som en siffra i statistiken. Vart tog humanismen vägen? Är vi verkligen så upptagna av oss själva att vi inte längre orkar med att ta oss tid att lyssna på våra medmänniskor, se varandra i ögonen och ge varandra lite ömhet. Det behöver inte vara svårare än att hälsa på de vi möter, nicka eller ta i hand. Kort sagt, bekräfta varandra i någon mån.

En av de viktigaste sakerna vi har att bekämpa är narcissismen! Vi måste sluta upp med att tro att allting här i världen handlar om oss själva, att det är den egna framgången som är den absolut viktigaste. Givetvis ska vi sträva efter att alla människor når sina drömmars mål och kommer till sin fulla rätt, men inte på bekostnad av någon annan där människovärdet grusas ner. Alla människor är nämligen lika mycket värda, just därför att de är olika och fyller olika funktioner i samhället, men likheten ligger trots allt i den egenskapen att vi alla är människor.

Alla har vi fel och brister. Ingen människa går genom livet helt utan problem. Den där så kallade ”perfekta människan”, A-människan lyser med sin frånvaro och har mig veterligen aldrig existerat. De som påstår sig vara perfekta är kanske de som har allra störst problem. Det blir därför problematiskt att göra skillnad på folk och folk, och påstå att vissa är värdefullare än andra.

Vi måste därför sluta upp med att leva i skuggan av oss själva och försöka vara så perfekta som möjligt för att bli socialt accepterade i gruppen. Vi måste inse att vi ska bejaka vår egen natur och inte leva som om vi vore några andra än de vi är. Därtill måste vi inse att vi inte är ensamma, utan gör klokast i att ta hand om varandra och föra oss samman.

/Jesper