Vägen bort från bojor, pedanteri och puritanism - Några reflektioner

Varför ständigt dessa bojor? Är det verkligen meningen att vi ska kedja fast oss och begränsa våra möjligheter till ett liv som inte direkt går i kärlekens tecken, utan mycket handlar i regel om pedanteri och puritanism. En av de vise sa en gång till mig att empati är lösningen, och härom instämmer jag, men vill samtidigt mena att förutsättningen för att kärlek ska kunna grundas, frodas och bestå på en sådan premiss krävs en ömsesidig empatisk inställning till våra respektive förehavanden som också inrymmer en hel del respekt.

Vi måste med andra ord respektera våra medmänniskor och sluta upp med att moralisera, hytta med nävar och peka finger när det inte alls är befogat, om vi i sådana fall inte är beredda på att själva bli bedömda och kritiserade. Man kan inte både ha kakan och äta den. De grundprinciper som följer ett mänskligt liv och som binder människor till varandra är allt som oftast de om kärlek, rättvisa, frihet och kunskap. Vi bör alltså älska varandra och känna glädje till livet vilket kommer automatiskt när vi respekterar människor villkorslöst och kräver upprättelse för att människovärdet alltid ska stå i centrum, detta må vara såväl en rättighet som en skyldighet eftersom vi har rätt att säga ifrån när vi blir orättvist behandlade och skyldiga att försvara våra medmänniskor i stunder av bristande respekt.

Detta är förutsättningen för att bibehålla ett humanistiskt samhälle som är beredd att hysa grundläggande värden om människans potential till självförverkligande och hennes ömsesidiga beroende av människorna runt omkring henne. Ingen människa ska med andra ord aldrig behöva vara ensam, ingen människa ska någonsin behöva känna sig nedvärderad, utan alla har rätt att tas på allvar, men sådant här kräver också lite ansträngning av oss. Det stämmer att de flesta av oss tvingas till kompromisser gällande våra förehavanden när vi kommer i kontakt med andra där saker och ting krockar, men detta är inte svårare än att det oftast går att lösa om vi så vill. Problemet ligger väl egentligen i att många agerar rättshaverister när de möter oliktänkande och detta ser jag en stor fara i. Vi behöver bli bättre på att lyfta blicken och se bredare perspektiv för att närma oss varandra.

Vi som fortfarande hyser ett visst hopp om mänskligheten och ser ljust på framtiden kan skatta oss lyckliga över att vi funnit de grundvalar som gör tillvaron för alla runt omkring oss till en glädjens plats, och hoppas fler hittar hem i sina hjärtan. För allt börjar med oss själva, den inre insikten, självacceptansen, frigörelsen från bojorna, kärleken till livet och allt levande. Slutligen når vi fram och då blommar vi alla ut!

/Jesper

Ny vecka, nya tag, nya möjligheter

En ny vecka har börjat och vad som främst står på schemat är att förbereda sig inför det sista seminariet om idéhistoriska klassiker där vi nu ska diskutera Hannah Arendts Den banala ondskan. Det blir nog inget att göra i övrigt än ta det lugnt då jag börjar känna mig lite förkyld efter helgens vistelse i Skurup. Jag väntade mig förvisso ingenting annat efter att ha lekt med barnen, varav den ena var lite snorig.

Nu är det ju inte corona jag har och inte heller dem, men det innebär ju inte att jag fördenskull behöver komma i kontakt med fler än nödvändigt. Utan i stället har jag laddat upp för veckan utan att hamstra i butiken och lånat precis de böcker jag behöver, så jag kan i lugn och ro arbeta med mitt. Ett enkelt sätt att ta ansvar!

/Jesper

Helgen i Skurup

Veckan har som vanligt gått i raketfart och innehållit en hel del trevligheter. För första gången på riktigt länge låg jag före i studierna och hade lite tid över för annat. Denna värdefulla tid ägnade jag bland annat åt att lyssna igenom alla år av Schlagerfestivalen (Melodifestivalen) mellan 1960–1999 och välja ut mina favoriter. Detta hoppades jag hinna med innan helgen då jag skulle bila ner till Skurup med Peter och bo över hos hans systers familj. Jag hann precis bli klar några timmar innan vi skulle åka så musiken var räddad. Jag tror han uppskattade det minst lika mycket som jag.

Vistelsen i Skurup var i alla fall helt underbar. Familjen tog verkligen emot mig med öppna armar och speciellt barnen. Den minsta som ännu inte fyllt två år ville till exempel upp i knät med jämna mellanrum och läsa bok. Hon skuttade till och med glatt fram till oss efter att ha letat i min ryggsäck och hittat ett av mina arbeten. Tills vidare är den texten lite väl avancerad för henne, men jag älskade hennes engagemang. Jag älskade även den äldre som snart ska fylla fem år och hans föredrag om rymden. Han berättade glatt och passionerat för oss alla. På många sätt kände jag igen mig i de här barnen, särskilt deras dagdrömmerier. Kanske var det därför vi klickade så bra. Förutom lek och sagoläsning blev det en utflykt till Svaneholms slott och därpå en promenad till affären.

När barnen hade lagt sig blev det tv-spel med ett Nintendo från 1996, Mario Kart, för att uppleva några gamla minnen. Rent grafikmässigt var det här dock en mardröm och jag fick verkligen svårt att se många gånger. Det tog också evigheter innan jag kom underfund med hur kontrollen fungerade. Detta lockade fram min absolut sämsta sida, men jag behärskade mig inför sällskapet som tur väl var. Så här i efterhand ter det sig säkert fjantigt att bli upprörd över ett spel, och det var det ju också, men det var vad som hände i alla fall. Men frånsett det hade jag kunnat leva om vistelsen flera gånger om. Jag njöt verkligen i det här sällskapet och det var en minisemester. Det var också mysigt att gå på IKEA på hemvägen och drömma sig bort som man alltid gör där. Ja, helgen med Peter och hans systers familj lär jag kunna leva länge på!

/Jesper

Tillbaka igen ;)

Tillbaka igen i rutan med en kort uppdatering på vad som hänt sen sist ;)

Hoppas ni alla tar hand om er nu i corona-tider!

MVH/T

Med anledning av corona

Så många människor flyr nu i ren panik och räds över utvecklingen. De fruktar det allra värsta och vägrar släppa in mig i sina hem, ty de vet med sig att jag Corona hotar deras hälsa och att jag inte räds över att komma i kontakt med vem som helst. Jag struntar ju fullständigt i vem du är, utan vill bara ha lite sällskap och allmänt kul. Att hamstra livsmedel och annat så att hyllorna i affärerna gapar tomma finner jag ytterst skrattretande, denna oro tycks visa på bristande omdöme och skvallrar väl egentligen om ett slags enfaldighet vi inte sett på år och dar. Men det blir lätt så i krissituationer, även om jag har svårt att se att lilla jag skulle utgöra en sådan allvarlig kris. Vi ska ju alla dö förr eller senare i alla fall.

Ärligt talat har jag varit nära att skratta ihjäl mig där jag stått bredvid de som bunkrat i affärerna, för se snart kommer jag att ta er hur som helst! Tror ni på fullt allvar att något sådant skulle kunna stoppa mig? Om ni på allvar menar allvar är det fullt tillräckligt att börja sköta er hygien och undvik att socialisera sig er med varandra om ni börjar känna er det minsta förkylda. Låt mig komma till er och löp hela linan ut så ska det här snart vara över … Hysteri har aldrig varit klädsamt för er!

Melodifestivalen 2020 - Nils Dahlman har ordet

Det var länge sedan jag njöt så av en final i den svenska Melodifestivalen. Senast måste nog vara 2015 när Måns Zelmerlöw vann med Heroes. Det som gjorde det extra speciellt och njutbart var inte nödvändigtvis att The Mamas vann och bröt en trend av manliga vinnare som en journalist uttryckte det, utan det faktum att tävlingens bidrag innehöll en hel repertoar av olika slags budskap som vände sig till hela folket. Och här var kvinnorna klart något starkare än männen vilket visade sig när alla poäng var utdelade och resultatet var färdigt. Då placerade sig sex amazoner i toppen (The Mamas, Dotter, Anna Bergendahl och Hanna Ferm). Vad som här vanligtvis hyllas är dock inte deras sångprestationer och inte heller deras låtar i första hand, utan deras kroppsspråk och attityder på scenen. Det var till stora delar det här som gick segrande när allt annat lades åt sidan.

Jag personligen brukar å andra sidan vara försiktig med att bedöma bidragen efter sådana här kriterier och hålla mig strikt till de premisser som gäller vid bedömning av bland annat estetik och scendekor. Vad som är viktigt för mig är att bli berörd eller på något annat sätt tillskansa mig ett budskap jag får behållning av. Men självklart är både kläder, hår och ansiktsuttryck en viktig faktor, men inte nödvändigtvis det viktigaste. Det är därför jag uppskattar både Jesper och Tore för att de ser olika saker och skiljer sig ofta i sina bedömningar, av den enkla anledningen att de söker efter olika saker och värdesätter bidragen efter helt skilda premisser. Tore har till exempel länge sökt efter en internationell standard och starka röster medan Jesper varit mer estetisk lagd och vill bli underhållen genom färgstarka uttryck. Tillsammans utgör de då en utmärkt jury enligt mig eftersom de lyfter varandra och ger oss ett mer nyanserat resultat. Det är inte här min sak att kommentera deras poäng utan jag lämnar det faktiskt okommenterat och låter dessa bilder tala för sig själva. I stället tänkte jag lite kort berätta om mina favoriter.

Jag vill blygsamt erkänna att Anna Bergendahl förmodligen var den starkaste i fältet både sångmässigt och uttrycksmässigt, som också satt inne på en revanschlusta jag inte sett på år och dar. Jag tror Bergendahl varit väldigt mån om att bygga upp ett förtroende hos folket och kan nog sägas ha lyckats äntligen. Hennes insats har varit beundransvärd och jag gillar skarpt uppföljaren till Ashes to Ashes som så att säga knöt ihop säcken.

Den som dock många talar betydligt mer om är Dotter med bidraget Bulletproof, som i mitt tycke är den mest moderna. Här låter artisten oss ta del av en historia vars scendekor förlänger och utsträcker dess budskap till bredden. Många ser kanske en glittrande discokula, medan jag ser ett försvar som ämnar värna om den personliga integriteten och som därtill vill avslöja mänsklighetens innersta väsen. I sin rena enkelhet är Dotters insats genial, och blir det därför att hon lägger precisionerna rätt och träffsäkert. Sådant respekterar jag! En annan av mina personliga favoriter var Victor Crone som inte riktigt kom till sin rätt och hade gärna kunnat ge något extra, men han var samtidigt trogen sitt ID att jag hela tiden visste var jag hade honom. Sådant måste också respekteras.

Så var det då vinnarna som bestod av amazonerna The Mamas och som också vann förra året tillsammans med John Lundvik. Den stora skillnaden med i år är den att de får glänsa själva och detta tror jag ingen medmänsklig människa någonsin skulle missunna dem. Det slog mig till exempel i år att jag i fjol underskattade deras medverkan. Vad hade egentligen Lundvik varit utan sina ”mammor”? Ärligt talat tror jag hemligheten till framgången och vinsten ligger just i det moderliga som någonstans inger trygghet och stabilitet i en alltmer osäker värld. Här snackar vi också om mäktiga sångprestationer och härliga personligheter, alltsammans komprimerat i ett format som är hyfsat lätt att ta till sig. Många jag pratat med har framhållit glädjen som dessa kvinnor gett dem och som bidraget Move representerar. Även om det delvis kan vara befogat att säga att låten inte är vidare speciell eller spektakulär, vill den ändå förmedla att vi bör fortsätta tro på mänsklighetens medmänsklighet. Den vädjar med andra ord till välviljan och sätter tron på själva hoppet. Det behöver inte vara mer avancerat än så, och det faktum att Move vinner vittnar trots allt om att svenska folket någonstans är lika hoppfulla som The Mamas, om inte mer. Sådant ger mig hopp!

/Nils Dahlman

En helg med de bästa i Ronneby

En supertrevlig helg är nu till ända som innefattat en hel mängd skratt och roliga aktiviteter. Det var mina första nätter i Tores nya lägenhet i Ronneby, som var alltigenom suverän. Vi har spelat wii, pratat, gått på stan, tittat på film och haft festligheter tillsammans med Felicia som anlände i lördags. Huvudtemat var givetvis finalen av Melodifestivalen där vi alla lade ner den mesta energin. Ifråga om Anna Bergendahl tycktes vi vara enade, men annars var det roligt att vi tyckte lite olika.

Ingen av oss blev dock ledsna när The Mamas vann, tvärtom! Det var ren eufori och jag själv höll på att gråta av glädje när jag såg glädjen hos Loulou Lamotte som jag följt genom åren. Mäktigt med andra ord. Det var också mäktigt att se Filip i tv-rutan som satt mitt i publikhavet när de presenterade artisterna, vilket kanske några av er observerade. På det hela har det varit en kanonhelg och jag har kommit både Tore och Felicia närmare. När det gäller Tore uppskattar jag våra samtal och den relation vi numera utvecklar som vuxna vilket innehåller mer djup och förtrogenhet än tidigare. Sådant värdesätter jag!

/Jesper

Semester i Göteborg

Under helgen har jag haft en liten minisemester hos en god vän i Göteborg och fått komma i kontakt med många härliga och spännande människor. Det började redan när jag kom fram och fick spendera kvällen med hans pojkvän som jag fann mycket trevlig och jordnära. Han verkar vara precis vad min vän behöver och det gladde mig att se de båda tillsammans. Helgen fortskred vidare med flera vänskapliga möten. Under fredagen hade vi två sköna killar på besök där vi lagade en indisk gryta ihop och pratade om ditt och datt. Det sorgliga med det besöket var å andra sidan att den ena av dem fick ont i magen och tvangs dra sig tillbaka.

Under lördagskvällen var vi hembjudna till en fest hos ett gaypar som tycktes älska Melodifestivalen mer än vad vi gör, så det var kul att komma i samröre med dem och deras vänner. Dock beklagade jag att jag var något låg på grund av olika omständigheter vilket gjorde att jag inte riktigt kom till min rätt och hamnade aldrig i någon feststämning, men jag pratade sedan om det med mina vänner som stöttade mig och sa att det inte gjorde något. Det kändes med andra ord lite bättre efter det samtalet.

I övrigt har helgen varit lugn där jag umgåtts med min goda vän och ytterligare en gemensam vän till oss där vi huvudsakligen pratat eller tittat på tv. Jag är överlag mycket nöjd med de här dagarna och det var superskönt med ett miljöombyte för att samla tankarna och ladda om batterierna. Nu ser jag fram emot en intressant vecka som bland annat kommer kretsa kring seminariet om Lewis Mumfords bok Teknik och civilisation.

/Jesper