Distriktskongress

Trots att jag var tyngd av sorg beslöt jag mig ändå att medverka under sossarnas distriktskongress i region Kronoberg, då partiet valt mig som ombudsman. Detta beslutades ju redan i januari så inte kunde jag backa nu och svika partiet, vilket i förlängningen hade varit liktydigt med att svika folket. Nu har förvisso mina politiska åtaganden inte varit mycket att hänga i granen än så länge. Jag har inte haft tillräckligt med kraft och mod för att ställa mig i talarstolen ännu och säga min sak även om jag flera gånger varit nära att gå upp. Den politiska kampen/striden sker på en mer samtalsrelaterad nivå, som jag hoppas kan utvecklas längre fram.

Att jag avstod från att gå upp i talarstolen under gårdagens kongress var nog bara sunt och förnuftigt, då jag förmodligen hade stått och skrikit åt församlingen. Det förstår ju varenda människa att det inte hade varit hållbart och inte heller önskvärt. Visst kan vi ta ton ibland, men under städade och relativt lugna förhållanden. Men jag är nöjd med min medverkan även om man såklart alltid ställer sig frågande om det jag gör är tillräckligt, och vad jag kan göra annorlunda. Men jag måste bli bättre på att peppa mig själv och se till det arbete jag faktiskt utför.

Strålkastarljuset hamnade långt ifrån på mig i går, men desto mer på mina partikamrater. Kongressen innehöll till exempel en hel del framgångar som bland annat berör tandvårdsförsäkringar och tandvårdsgarantier vilket gör att vi kan börja närma oss en mer jämlik tandvård, då tänder är något väldigt viktigt för oss att ha. I övrigt blev det mer kamp och debatt om de motioner som behandlades, däribland förslag om att beskatta socker och att avskaffa monarkin. Det gläder mig oerhört att flera förslag ledde till votering och röstning. Särskilt intressant blev det när vi skulle rösta om förslaget att avskaffa monarkin då jag fick se att jag inte var ensam i min kontroversiella ståndpunkt att monarkin inte ska avskaffas i dagsläget. Om ni frågar mig är det rent slöseri med tid att lägga energi på en sådan motion när det finns så många andra problem och sakfrågor att ta itu med. Olyckligtvis fick vi inte gehör, men givetvis reserverar vi oss i protokollet.

Ja, det var med facit i hand ett klokt beslut att medverka på kongressen. Det gav mig också chansen att tänka på något annat än uppbrottet. Hela helgen har jag gått med dödsångest och jag har tvingats påminna mig själv om att livet inte tar slut här, även om det känns så. Min mentalitet hindrar mig visserligen från att göra något så drastiskt som att ta mitt liv. Det är helt enkelt inte tänkbart då det är för mycket som står på spel. Att jag skulle famla i mörker och bli förbittrad hade jag inte räknat med, men helgens aktiviteter har ändå lyst upp tillvaron lite grann. Jag fick även tillfälle att få ett bra samtal med farmor som jag inte träffat på flera månader. Med andra ord börjar vi se ljust på tillvaron …

/Jesper

Att bli lämnad av den man älskar (singel igen alltså ...)

Ett uppbrott har ägt rum kära läsare!

Först vill jag förtydliga att detta är min version och den är skriven ur ren sorg och vrede vilket kan göra vissa formuleringar hårda. Men jag försöker ändå göra mitt bästa för att skildra det hela på ett hyfsat städat sätt. Min uppmaning redan nu är att inte hata, utan älska. Men innan vi kan göra det måste vi förlåta och försöka förstå sammanhangen. Det kan bland annat göras genom att gå igenom den skärseld som nedan illustreras.

Det gör mig ont att skriva detta, men den jag i över tre månader har älskat av hela mitt hjärta har lämnat mig. Han orkade förmodligen inte längre, ville inte längre, gav helt enkelt upp! Självklart ställer vi oss genast en del frågor: Hur fasen kunde detta hända? Varför gör han på det här viset? Vad har du gjort för att förtjäna det här?

Image from Pixabay

Det är med utgångspunkt i dessa frågor som jag nu ska försöka redogöra för min version av saken. För det första vill jag understryka att jag inte fullt ut har respekterat det här beslutet, då jag inte riktigt delar den problembild som han gett uttryck för. Det är ju han som lämnat mig, inte tvärtom! Första steget i en sådan typ av acceptans kräver därför en viss grad av förståelse och empati för den andres perspektiv. Därefter kan vi tala om respekt och vice versa. Som situationen nu ser ut står jag helt ensam med dessa frågor tillsammans med den kniv i hjärtat som han så omsorgsfullt stuckit i mig och vridit om en extra gång för att riktigt markera att det är över. Det finns absolut inget mer att hämta ur den här relationen känns det som.

Detta och lite till deklarerade han tydligt i telefonsamtalet som hölls i torsdagskväll. Ärendet lades fram i saklig ton och där fanns ingen som helst indikation på tvivel eller ånger. Han ville göra slut och den väsentliga förklaringen hänvisades till distansen mellan Växjö och Uppsala och att det skulle ta evigheter (några år) innan vi kunde flytta ihop, då jag berättat att jag gärna flyttar hemifrån till något eget först innan jag flyttar ihop med någon. Givetvis respekterar han det här, men tydligen är distansen ett sådant stort problem och hinder att det helt enkelt inte går att vara tillsammans. De översvallande romantiska känslorna har uppenbarligen svalnat och det med besked. Detta hade jag inte kunnat föreställa mig när jag åkte hem i söndags från honom.

Visserligen kan jag nu i efterhand när han spräckt min kärleksbubbla se att något inte låg rätt till, att det var något som inte stämde. Det rör sig mest om småsaker, men om sanningen ska fram känns det som att jag har gett mer i den här relationen än jag fått tillbaka. Jag anser alltså att jag lagt alla kort rätt och gjort vad jag kunnat för att dels visa vem jag är som person, dels försökt visa hur mycket han betyder för mig. Men det räckte helt enkelt inte! Svaret på frågan varför han gör på det här viset är därför att han inte älskar mig längre eller att han inte har det tålamod eller den tilliten som krävs för att en relation ska kunna fungera optimalt. En kan på samma gång undra om han och i sådana fall hur han älskade mig. Samma fråga ställer jag till mig själv!

Jag menar, har jag bara varit förälskad i själva kärleken? Var det bara en illusion som fanns mellan oss? Ett ofantligt smärtsamt uppvaknade har verkligen fått mig att tvivla på allt vad gäller de senaste månaderna. Mest klandrar jag mig själv givetvis, för att jag tillåtits att föras bakom ljuset och inte reagerat på de signaler som givits. Men vad kan jag säga till mitt försvar annat än att jag varit så himla lycklig i över tre månader. Jag har svävat som på moln och därmed varit extremt drogad (för det är ju faktiskt en lämplig jämförelse). Men just nu faller jag och det otroligt djupt. Första kärleken är alltid smärtsammast och jag lär förmodligen överdriva när jag skriver att det känns som att jag ska dö! Men det är så jag känner, och jag tänker inte alls hymla med detta ett dugg. Under natten som varit har jag haft extremt svårt att andas och gråtattackerna har varit ständigt närvarande. Vad illustrerar detta om inte en sorg … en riktigt djup sorg … som halvt börjar övergå i vrede. Jag känner mig kränkt, sårad och tillintetgjord.

Image by Alexas_Fotos from Pixabay: https://pixabay.com/illustrations/sad-broken-heart-background-674809/

Ändå hatar jag honom inte. Att hata är för starkt, för grovt och kräver dessutom en massa energi. Jag är snarare djupt besviken på hela situationen. Mest för att vi offentliggjorde relationen för våra nära och kära på Facebook alldeles för tidigt, och nu måste vi patetiskt ändra status som om inget har hänt. Det är en katastrof! Hur jag tar mig ur det här är för närvarande mer än jag begriper, men jag antar att tiden läker alla sår. En dag lär jag säkert se allt det här som en rik erfarenhet, men just nu är jag bara så förbaskat trött och förbannad över hur vi hamnat där vi hamnat. Ni förstår att denna människa gör mig galen, han vänder upp och ner på hela min värld, han berör mig på ett väldigt intimt sätt. Vad säger oss allt detta? Jo, förmodligen att jag är besatt av honom. Men indikerar det inte trots allt på att jag älskar honom? Varför skulle jag annars reagera och känna så här?

Jag försöker verkligen anstränga mig för att se det hela ur hans perspektiv för att förstå det hela bättre. Men det är inte så lätt. Kanske kan det vara så att han behöver större struktur och kontroll i sitt liv varför ett liv med mig skulle bli stressigt och ovisst, med tanke på distansen och alla resor jag gör. Det finns kanske ingen fast och trygg punkt i tillvaron där. För trygghet och närhet är oerhört viktigt för honom och det vet jag med säkerhet för det har jag förstått. Kan det då vara på det viset att han inte har den tilliten som krävs för att han helt enkelt inte känner den. Han litar inte tillräckligt på relationen för att omständigheterna runtomkring den stressar honom och bidrar till att han inte har kontroll över situationen. Detta måtte ha skrämt den stackarn.

Om jag då bara kunde hålla honom i handen och tala om för honom att han inte behöver vara orolig. Men men … gjort är gjort och nu går det inte att återvända, för i ärlighetens namn kan jag inte lita på honom mer. Det här inre tvivlet som mött mig med jämna mellanrum, tjatet om distansens problematik har bidragit till att jag inte känner mig trygg. Det hela blir tvärtom ganska instabilt och osäkert, och är det något jag behöver är det stabilitet i någon form. Jag kan alltså inte ta tillbaka honom igen vilket sårar mig ännu mer. Båda två har med andra ord kommit underfund med att vår relation inte kommer att fungera som det ser ut just nu. Jag ligger å andra sidan efter i denna insikt för mitt hjärta slår hårt för denna vackra människa! Han ska för all framtid vara älskad, för jag har inte lust att hata honom (även om några anser att jag borde göra det). Vad som dock är konstaterat är den sorg och ilska som uppbrottet resulterat i, och som lär ta ett tag att bearbeta. Men naturligtvis lär även jag komma över saker och ting. Och det kommer med all säkerhet göra mig till en bättre och starkare människa, för bitter vill jag inte bli. Det tar jag verkligen avstånd ifrån!

Kommentar: Jag vill på samma sätt uppmana alla som läser detta att inte hata honom eller bli direkt aggressiva så att vi går till personangrepp. Gränsen för vad jag skrivit om honom lär väl vara skör, men det är huvudsakligen sorgen och vreden som talar i nuläget. Den är oerhört viktig för att förstå sammanhanget, för att belysa en värdefull erfarenhet. Längre fram kan vi säkert lägga hela pusslet och låta honom tala. Då blir denna historien slutligen komplett! Jag anser dock att jag försökt närma mig hans perspektiv också, men huruvida denna bild är sanningsenlig kan ju inte jag veta ...

/Jesper

Att möta en jordängel ... mänskliga möten som betyder

Mycket har hänt det senaste dygnet … Bland annat har jag fått komma i kontakt med vad vi skulle kunna kalla en jordängel. Det är en andlig person som har förmåga att läka andra människor och som förmodligen har kontakt med högre makter. När jag satt på perrongen i Växjö inför min resa till Karlstad stod hon där plötsligt framför mig. En otroligt söt kvinna i högre medelåldern som påverkats av livets erfarenheter, men som samtidigt gav ett ungdomligt intryck. Efter att ha hälsat på varandra slog hon sig ner och började kommentera tågens nuvarande utseende. Artig som jag är började jag genast svara henne och samtalet var igång. Jag fick då veta en hel del om hennes bakgrund som lärare och att hon nu blivit själavårdare och gått en kurs i ledarskap. Hon hade mycket med sig i bagaget och jag imponerades av hennes historia och livsresa. Det sista hon ville ge mig var en välsignelse och en gnutta hopp inför framtiden. Hon önskade mig lycka och framgång.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det, men det kändes så bra efteråt. Hennes varma ord och belevade sätt gjorde stort intryck på mig. Hon påminde mycket om den bilden jag har av mig själv, en person som ser andra människor och gör sitt yttersta för att hjälpa och lyfta dem upp ur tvivlets mörka grunder. Nu vill jag inte påstå att jag börjat tvivla eller att min själ skulle vara trasig på något sätt, utan det var ett rent mänskligt möte mellan två likasinnade, mellan två jämlikar. Hon, liksom den man jag kom i kontakt med för några veckor sedan i Katrineholm hade samma effekt på mig. De ville säga mig något och jag hade något att säga dem. Sådana här möten är viktiga att notera och komma ihåg inför framtiden. Det gjorde hela min dag!

Med nyvunna krafter åkte jag sedan till Karlstad för min föreläsning om män och manligheter. Den här gången blev det en mycket givande diskussion och jag fick lära mig nya saker om mina kurskamrater. Resan hem blev ett äventyr jag troligen sent ska glömma. Tack vare att SJ ställt in kvällståget till Göteborg tvingas jag åka till Stockholm i stället. Men det går inga tåg, däremot en nattbuss till Arlanda. Det gör att jag måste gå av i Västerås. Dit kom jag då kl. 3 på natten och fick sedan vänta på morgontåget till Stockholm i lite mer än två timmar på perrongen. De har ju nämligen stängt stationerna under natten, för att det går inga tåg då, men förmodligen för att uteliggare och kringvandrande människor inte ska sova och husera där. Därför fick jag sitta på perrongen och vänta, och det var drygt den första timmen. Men sedan slog det mig att jag kunde lyssna på musik i mina hörlurar och då gick den sista timmen mycket fortare. Det måste sett väldigt lustigt ut med en svartklädd man i hörlurar som satt och gungade för sig själv på perrongen, men det var så det var.

Kl. 6 kom jag då till Stockholm och köpte mig lite frukost innan jag tog tåget kl. 7 till Alvesta. Inte förrän kl. 11 var jag hemma och väl då var jag så trött att jag inte orkade gå på sammanträdet med byggnadsnämnden, utan gick hem och lade mig i princip. Nu tycker säkert flera av er att jag är ytterst märklig människa, rentav en idiot som åker och reser på det här sättet. Jag medger att det är omständligt, men för mig handlar det om passion och att satsa på de här föreläsningarna. Det är värt varenda resa ska ni veta. Så även om jag tvingas vara uppe nattetid de kommande gångerna, så kommer jag fortsätta åka! Det gäller att inte ge upp eller låta något hindra en från att lyckas!

/Jesper

En härlig helg och vecka

Hej på er allesammans!!

Har glädjen att nu ha tid och ork till att skriva lite här.

Tänkt att göra en film om hela helgen och allt som hände men jag vill ha en sak fixad innan dess så därför blir det istället en liten fin text.

Under fredagen så var jobbdagen som vanligt, en lugn avslutning på veckan helt enkelt. Direkt efter jobbet så åkte jag till Karlshamn, vad hände där då? Jo det var dans på deras dansställe och denna kvällen spelade Sannex! Det var flera hundra personer där och alla ville såklart vara ute på dansgolvet samtidigt vilket gjorde att det var så fullt så att hur jag än gjorde så ramlade man alltid in i någon annan eller krockade med sidan eller ryggen. Var i alla fall igång väldigt stor del av kvällen med några olika danspartner och det var ju såklart Buggen som stod högst upp på min danslista.

Har gått på Buggkurs i ca 1.6 månad nu. Snart avslut och sen senare i april ska vi ha dansuppvisning vid Amiralen i Karlskrona och där kommer jag ju såklart också att vara!

Det är den roligaste av alla olika dansstilar enligt mig. Du får röra mycket på dig och komma på lite egna steg. En väldigt fartfylld dans som faktiskt också är rätt så lätt att lära sig.

Ja i alla fall, söndagen ledde mig till JUST Karlskrona för att då skulle jag och några vänner spela D&D rollspel med oss själva då. Vi kom på att det var ca 8 månader sen sist så tiden bara rinner iväg egentligen.

Det var en väldigt rolig helg i alla fall och nu ser jag fram emot torsdagen och fredagen.

På lördagen bär det av ner till Skåne för årsmöte med IOGT-NTO.

Det hoppas jag också blir roligt såklart.

Ha nu en fortsatt trevlig kväll på er allesammans! 

Konsten att åka på is

Vilken spänning! Vilken teknik, och vilken elegans! Det är få sporter som fångar mitt intresse, men konståkning är en sport jag värdesätter och verkligen vill ta mig tid att följa. När en tenta ska skrivas och jag dessutom var tvungen att åka upp till huvudstaden hamnade det hela dock på efterkälken. Men i dagarna har jag följt upp både damernas och herrarnas program och njutit av parens friåkning. Sammanfattningsvis är jag faktiskt lite missnöjd över hur bristfälligt många har åkt. Det var många som ramlade eller åkte osäkert/svajigt vilket tonade ner den vackra och imponerande känslan i åkningen. Självfallet är jag införstådd med att det är en hel del nerver och spänning i luften, men jag blir ändå konfunderad när flera är så ofokuserade. Jag lider verkligen med svensken Anita Östlund som ramlade under sitt kortprogram och inte lyckades ta sig vidare till final. Kriterierna är ytterst hårda och misstag kostar poäng. Hon slutade på 30:onde plats. Det blev alltså ingen svensk i damernas final, utan guld- och bronsmedaljerna delades ut till ryskorna Alina Zagitova (1:a) och Evgenia Medvedeva (3:a), och Elizabet Tursynbaeva från Kazakstan fick silvermedalj. Riktigt bra åk och Zagitova var klart överlägsen, snudd på utklassning.

Kevin Aymoz - kortprogram

Herrarnas åkning var å andra sidan intressantare att se då de lade ner mer själ och känsla i deras åkning. Några var särskilt lekfulla och visade sina personligheter. Damerna var mer fokuserade på teknik vilket i längden blir något trist. Men åh, vilka herrar! Ja, det var många som ramlade och gjorde bort sig. Men en och annan stjärna och charmknutte fanns på isen emellanåt. Vår alldeles egen Alexander Majorov gjorde här sin sista tävling och kom till final och slutade på en hederlig 18:onde plats. Det hade givetvis kunnat vara en mycket högre placering, men migränen tvang honom att hålla igen lite grann. Det är imponerande att han över huvud taget tog sig ut på isen i ett sådant tillstånd. Min favorit bland herrarna är Kevin Aymoz som tävlade för Frankrike. Han lekte verkligen på isen och fokuserade inte bara på att klara tekniken. Han fångade helt klart mitt intresse ;) Någon medalj fick han dock inte, utan placerade sig på en elfteplats. Medaljerna delades i stället ut till asiatiska åkare, varav två tävlade för USA. Nathan Chen (1:a) och Vincent Zhou (3:a) fick här guld- och bronsmedalj. Yuzuru Hanyu från Japan fick silvermedalj.

Alexander Majorov - kortprogram

Även vad gäller paren levererade Ryssland och fick både silver- och bronsmedalj. Men det var Wenjing Sui och Cong Han från Kina som fick guldmedalj, och det med all rätt. Där fanns inga misstag och man blev hänförd av deras åk. Något alldeles extra!

Ja, tänk om man hade varit konståkare? Det är, tro det eller ej, en dröm jag haft i många år, men jag har till min besvikelse insett att jag och is inte går ihop. Kanske är det därför med extra glädje och beundran jag beskådar dessa duktiga åkare. Enligt mig är konståkning en underskattad sport och det är många som lägger fokus på det yttre, men det handlar om teknik och ligger mycket träning bakom. Sedan att det är elegant är ett tacksamt plus.

/Jesper

Ett besök i Dantes helvete ...

Helgen i Uppsala framskred utan några vidare problem. Allting kändes mer eller mindre underbart. Lördagen var helt klart den bästa på länge. För det första gick vi på konstmuseet vid Uppsala slott och det var som att ta en tur ner till Dantes helvete och tillbaka (efter romanen av Dante Alighieri). De olika konstnärerna hade lyckats gestalta en vämjelig, obehaglig och provocerande känsla inom mig i deras konst. Vi hade bland annat att göra med ett badkar med brunt vatten, en tavla föreställande ett landskap på 1930-talet och en serie tavlor som illustrerade tanken om en apokalyptisk tid. Det var de sista tavlorna som gjorde störst intryck på mig. Jag reagerade nämligen på människornas förruttnelse och deformerade kroppar, hus som rasade ihop och så vidare. Enligt mig hade konstnären verkligen fångat hur blasfemisk vissa människor kan vara på insidan, och hur det kommer till uttryck i olika sammanhang. Det var helt förträffligt och fascinerande att se faktiskt. Jag fullkomligt älskade det!

Den underbara lördagen fortsatte med en promenad genom stan och till affären för att handla. Jag hade nämligen föreslagit att vi skulle slå på stort och laga en brakmiddag, en festmåltid i romantisk anda. Och så blev det också! Mitt underbara hjärta kunde inte säga nej utan kom i stället med tänkbara förslag. Det stod mellan valet att laga kyckling eller någon köttbit till klyftpotatis. Valet föll slutligen på fläskkotlett för det har jag inte ätit på länge. Åh, det var så gott ska ni veta! Jag avnjut varje sekund av både matlagningen och middagen. Speciellt njöt jag av våra samtal. Det var också en räddning från tidigare under dagen då jag blev lite grinig på grund av hunger och glömde informera honom om att jag kan bli jobbig då. I efterhand borde jag verkligen ha sagt något om det och jag hoppas innerligt inte att han blev rädd eller att det påverkade vår relation negativt. Jag känner mig givetvis dum efteråt, men kan ändå känna att jag löste situationen genom att prata med honom om det i anslutning till händelsen. Och dessutom upptäcker vi ju nya saker hos varandra hela tiden.

Söndagen var det heller inget fel på. Jag åkte hem redan under eftermiddagen så att jag kunde skriva på tentan under kvällstimmarna. Det kändes visserligen lite jobbigt att lämna, men plikten kallade och då är det som det är. Nu blir det till att skriva tenta i två dagar. Jag gissar att jag behöver den tiden. Önska mig lycka till!

/Jesper

På Kungliga biblioteket

Puh! Det här var jobbigare än vad jag kunnat föreställa mig … Men det är inte så konstigt när man närstuderar så mycket material i över fem timmar. Jag hann inte gå igenom allt då jag insåg att jag inte skulle hinna läsa allt. I stället fick jag lägga fokus på att fotografera det jag behövde och det jag ville studera närmare. Svenskt material får ju inte lämna byggnaden förstår ni då det är en del av vårt kulturarv och får inte riskeras att förstöras. Så du får läsa allt på plats. Jag är därför otroligt nöjd för att vara första gången, och ser redan fram emot nästa gång.

Dagen som helhet var intensiv med flera nya intryck. Ganska många horribla matupplevelser dock om jag får säga det själv. Först en wrap med främmande innehåll till lunch, och en fralla och Snickers till middag. Då blev jag riktigt illamående faktiskt. Det var så jag fick möta upp älsklingen sakta på perrongen och trycka huvudet lite lätt mot hans bröst. Det var fruktansvärt och jag förebrår mig verkligen efteråt, men i en sådan situation var det bara att köpa något ätbart. Men självklart har kosten blivit lidande. Nästa resa måste därför bli mycket bättre kostmässigt, det lovar jag er!

Det var ändå skönt och tacksamt att komma till Uppsala i hyfsat skick, och direkt när jag såg honom kändes allt genast bättre. Illamåendet avtog och lite krafter kom tillbaka. Ändå var jag illa däran och medtagen efter dagens intensiva studieresa. Men vad kunde då vara bättre än att få skjuts av några vänner som körde oss direkt hem till dörren. Det gjorde att jag lugnt kunde vila ut på soffan och återhämta mig. Resten av kvällen blev helt magisk i min mening då jag överraskade mitt hjärta med fina presenter och kom ett steg närmare honom efter ett bra samtal. Ännu finns det så mycket att jobba på och upptäcka när det gäller vår relation, men det känns bättre och bättre för varje gång vi träffas. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om det jag gör är tillräckligt … det är något som inte stämmer …

/Jesper

Tentan är igång!

Hejsan alla kära läsare!

Tentan är igång vilket förmodligen innebär att jag inte kommer blogga lika aktivt den här veckan. Det är en ganska stor tenta med 4 essäfrågor vilket kan kännas lite mastigt. Men samtidigt är det viktigt att ta en dag i taget och inte stressa upp sig. Jag har en tendens att göra det i kombination med att jag framåt slutet av arbetet brukar drabbas av prestationsångest. Varför det blir så är för att jag ställer väldigt höga krav på mig själv och har gjort ganska länge, på både gott och ont. Jag vet att jag inte borde göra det, men det är samtidigt något jag ständigt brottas med.

Nåväl, nog om det! På onsdag stundar ett uppsatsseminarium där vi får följa upp våra arbeten. Jag ser extremt mycket fram emot att få diskutera mina kurskamraters uppsatser. Det är en sådan fascinerande bredd mellan oss alla. Medan en av oss vill undersöka hur argumenten kring kvinnans rösträtt gick i Uppsala Nya Tidning 1890-1921, vill en annan skriva informatikens idéhistoria och ytterligare en vill studera Oscar Wildes tänkande. Mina egna ambitioner är ju att skriva homosexualitetens idéhistoria. Det här har jag dock fått äta upp, och tvingats precisera en aning då jag egentligen bara skildrar delar av homosexualitetens aspekter. Man kan snarare säga att det jag särskilt intresserar mig för är normer kring sexualiteten, och hur skildringen av specifikt manlig homosexualitet tog sig uttryck i de tidningar jag valt att studera. Via detta vill jag då utreda om det finns föremål för en viss konformism gällande hur bögar skriver och talar om sig själva. Ja, det är väldigt spännande!

Redan nu på fredag ska jag upp till Kungliga biblioteket i Stockholm och studera några årgångar. Jag vet inte hur mycket jag kan läsa på plats dock. Gissningsvis blir det väl att fotografera av eller skanna det jag är intresserad av och fortsätta arbetet hemma. Men hur som helst ser jag fram emot mitt lilla forskningsäventyr. Hoppas ni också har en intressant vecka att se fram emot.

/Jesper

I ett förhållande - låt oss gå in i en tvåsamhet

Oj oj oj vilken händelserik vecka! Det gick av bara farten tycker jag. Från det ena till det andra. Jag ska nu sammanfatta mig kort. Det absolut bästa som hänt är att jag fått en pojkvän! Jag har visserligen sett honom som det ganska länge, men det var först i måndags som vi blev ett officiellt par. Under veckan har mina vänner gratulerat mig och utropat sin glädje över att jag äntligen kommit till skott. I denna eufori har de också frågat hur jag känner inför den blivande tvåsamheten. Jag har uppriktigt svarat att jag känner mig peppad (och lättad), men också en smula eftertänksam inför vad som nu ska komma. Man måste komma ihåg att det här är mitt första förhållande vilket gör att jag inte har några erfarenheter att falla tillbaka på. Detta är alltså ett äventyr i allra högsta grad och öppnar upp för nya spännande utmaningar och ger mig nyttiga lärdomar om det mänskliga livet.

Det är på ett sätt ironiskt att jag som länge velat utforska kärlekens mysterier, själv varit så sen med att skaffa en livskamrat. Men det har ju också sin förklaring, och den har jag delvis delat med mig av under tidigare inlägg. Dessutom upplever jag att det numera är meningslöst att reflektera över varför saker och ting händer just nu och inte tidigare, utan att vi i stället gläds och fokuserar på det som händer här och nu! När allt kommer till kritan finns det inte längre någon anledning att grubbla över det förgångna utan ge sig själv en möjlighet att leva i nuet och vara öppen för nya intryck. Jag ser därför fram emot vad detta förhållande kan ge mig och hur jag själv utvecklas i förhållandet.

Vidare har jag genomfört en, i mitt tycke, onödig resa till Karlstad då tågförseningar gjorde att vår egen professor inte kunde komma till föreläsningen. När jag stod på perrongen i Karlstad fick jag därför ett mejl om att föreläsningen tyvärr ställdes in. Det kändes ju sådär då jag den här veckan har haft i uppgift att färdigställa ett uppsatsutkast, som med fördel hade kunnat vara något utförligare. Men men … det blir inte alltid som man tänker sig. En positiv sak med resan var å andra sidan att jag kom tidigare till Göteborg då jag hann med ett tidigare tåg. På så vis fick jag mer tid med en av mina vänner. Han hjälpte mig bland annat med att studera mina Revolt-tidningar och vi diskuterade mer allmänt om livets frågor.

Ett drygt dygn senare satt jag på tåget hem till Växjö och så fort jag kom innanför dörren slängde jag i mig lite mat för att sedan skriva på mitt utkast. Hela fredagen spenderade jag med min uppsats och lördagen ägnade jag åt ett seminarium om esoterismens framtid. Vad som nu väntar är en tenta i esoterismens utveckling. Så det är fullt upp hela tiden, men i dag har jag haft vett att koppla av lite grann.

Ja, med det sagt önskar jag alla en fortsatt bra söndag. Stor kram på er!

/Jesper

Melodifestivalen!

Tjenare!!!

Som ni vet så var det ju final i Melodifestivalen 2019 i lördags och precis som jag sagt sen jag hörde hans låt för första gången så vann John Lundvik en stooooor seger där han kammade hem ALLA juryns 12:or och dessutom högsta poängen hos svenska folket!

Vi kan ju inte få en bättre representant än honom och speciellt eftersom alla var överens över att det var just honom som vi ville skulle få åka till Israel.

Igår var det en intressant dag, vi hade studiedag och diskuterade mycket om värderingar och hur våra barn på jobbet lär sig detta och hur vi är mot varandra, inte bara barn mot barn utan också vuxna mot vuxna.

En rolig grej som ni kanske kommer att gilla är att vi är mycket nära till att äntligen kunna spela in filmer till er från "Green Screen"vilket gör att vi kan vara i andra bakgrunder och göra mer roliga och spännande filmer!


Hoppas ni får en fortsatt underbar tisdagskväll!

En helt magisk vecka!

En händelserik vecka blev det på många sätt! Framför allt har nytt material till uppsatsen dykt upp i sista minuten som jag har stor nytta av. Jag känner mig på så sätt redo att börja skriva min översikt nu. Det var egentligen tänkt att jag skulle börjat med den tidigare, men tiden rann i väg. I onsdags var jag till exempel på besök hos en kompis i Skedala (en bit utanför Halmstad) och i torsdags städade jag och gick på bio med Emma. Under helgen har älsklingen varit nere så då lades allt annat på is. Så ja, tiden rann verkligen i väg.

Det innebär fullt ös kommande vecka. Jag befarar att en tenta snart kommer att lämnas ut. Samtidigt är det två seminarier i antågande och så har vi kursen i Karlstad också. Resorna till Karlstad kan förvisso vara hotade då förbindelserna mellan Karlstad och Göteborg blivit sämre plötsligt. De passar inte längre mitt schema och jag måste överväga att hoppa av. Men det vore ju det sista alternativet så jag letar andra resvägar. Just nu ser det ut som att jag får åka till Stockholm och sen hem i stället fortsättningsvis.

Men nog om det nu … det där är mina problem. Låt oss i stället fokusera på allt annat som hänt i veckan. Vistelsen i Skedala var riktigt trevlig. Film och hundpromenader stod på schemat. Vi tittade på Isn’t It Romantic med Rebel Wilson i huvudrollen, en mycket lyckad komedi om en kvinna som måste lära sig att tro på kärleken och våga älska både sig själv och andra. Tillsammans med biokvällen med Emma då vi såg Alita: Battle Angel som innehöll både action och romantik vill jag säga att jag sett två grymt bra filmer den här veckan. Alita hade ju dessutom allt man kan önska sig. Det var en mix av moralfilosofi och politik inbäddat i den actionfyllda spänningen. Både jag och Emma var alldeles hänförda och det höll i sig långt efter att vi lämnat bion. Se den gärna själva och se vad ni tycker.

Men veckans stora och viktigaste händelse är trots allt älsklingens besök, dagar som vi planerat länge inför. Jag kan knappt fatta att han varit här! Han kom och han gick lika snabbt igen. En helg är verkligen inte tillräckligt. Jag märkte till exempel när jag stod och diskade tidigare i dag hur mycket jag saknade honom och då hade han precis åkt! Dagarna har varit underbara i all sin stillhet. På grund av den extremt tråkiga väderleken har vi inte varit ute så mycket mer än att vi tog en rejäl skogspromenad i går. De stadsbor som kommer hit från de större städerna måste ju få uppleva den småländska skogen eller hur? Nog märkte jag hur betagen han blev och det gladde mig något oerhört.

Efter det var vi verkligen redo för mellofinal och den såg vi tillsammans med Tore. Naturligtvis hade jag även ordnat en god middag till oss, nämligen Druvkyckling. Den togs emot med glädje liksom Tore och älsklingen fann varandra och gick bra ihop. Allt flöt på riktigt bra och jag är så tacksam över den lyckade kvällen. Givetvis gick den helt i schlagerns tecken. Efter finalen spelade vi upp våra ESC-favoriter genom tiderna, så även de sämsta och de vi inte alls förstår oss på.

Ja, jag är så nöjd med veckan och har nu fått full styrka att klara den kommande. Nu kör vi så det ryker! Tack för mig så länge!

/Jesper

Melodifestivalen 2019 - 6. Final (Dahlmans sammanfattning)

En rafflande final är till ända … eller ja, det beror klart på vem vi frågar. Årets vinnare John Lundvik var redan under deltävlingen i Lidköping förhandstippad och oddsen har verkligen varit till hans fördel. Så huruvida rafflande finalen egentligen var kan givetvis diskuteras. Total utklassning kan också konstateras då alla internationella jurygrupper var eniga om att Lundvik hade det bästa att komma med vilket gjorde att han fick ett ordentligt försprång. Redan där var tävlingen mer eller mindre avgjord vilket tonade ner spänningseffekten.

Ska jag vara helt ärlig med er hade jag det på känn. Jag vaknade nämligen med en besynnerlig känsla i magen som sade jag mig att poängen skulle bli ojämnt fördelade. Tävlingens resultat bekräftade bara den känslan. Det stora frågetecknet rör också Anna Bergendahl som fullständigt sågades av internationella juryn. Den stackarn fick tillsammans med Jon Henrik Fjällgren inte många poäng alls. I Fjällgrens fall är vi å andra sidan inte direkt förvånade med tanke på låtens nationella karaktär, men juryns agerande gentemot Bergendahl förvånar mig lite grann. Jag kan exempelvis tillstå mig att säga att juryn handlat något orätt och kanske inte lyssnat ordentligt. Det är ju också så att Bergendahl tillsammans med Lundvik, duetten mellan Hanna Ferm & LIAMOO och Bishara har den internationella touchen som krävs för att ta sig långt i Europa. Men men … nu är det som det är och vi kan inget annat göra än jobba med det vi har.

För övrigt ska jag inte här fästa mig särskilt mycket vid det faktiska resultatet, det kan alla intresserade söka reda på via andra forum, utan i stället redogöra för min helhetsbedömning och resonera kring grabbarnas poängsättning. Jag vill innan jag börjar tacka för förtroendet återigen att jag får skriva ett inlägg, och på Tores order fatta mig kort den här gången.

Klicka på bilden för att göra den större

Låt oss därför resonera kring den bild jag här gjort i ordning som speglar grabbarnas utlåtande efter kvällens prestationer. Jesper hade även herrsällskap och hans poäng har också registreras. Totalt sett kan ett bidrag kamma hem 24 poäng. Bilden talar egentligen för sig själv, men vi kan urskilja en tydlig oenighet mellan individerna och i jämförelse med många andra höll de särskilt på Bergendahl. Detta är förvisso inte helt sant eftersom grabbarna hade varsin favorit och hjälpte på så sätt varandra att få fram sina bidrag. Tore var den enda i sällskapet som var klart övertygad om Lundviks seger, något han blev redan vid första genomlyssningen.

Jesper har varit extremt dålig i år på att förutse någon vinnare och han meddelade mig tidigare i veckan att han inte kunde bestämma sig, men att hans förkärlek gick till Malou Prytz. Å andra sidan tillkännagav han så sent som i går att han inte skulle bli förvånad om Lundvik vann. Hans herrsällskap hyllade i sin tur Bergendahl och jag måste säga att jag led med honom efter juryns sågning. Bergendahl förtjänade verkligen inte en sådan behandling, men hon var långt ifrån en vinnare. Inte heller Prytz hade vad som krävdes och det har jag varit ganska tydlig med under veckans diskussioner med Jesper. Tores bedömning står mig alltså närmast, och det var ju med facit i hand en helt förträfflig bedömning.

Men jag höll visserligen inte på Lundvik, utan hade en liten förkärlek till Ferm & LIAMOO, detta otroligt vackra duettpar som får mig att tro på det jag ser. De är skickliga skådespelare och förmedlar sin påhittade kärlekshistoria till mig på ett sätt som gör att jag får rysningar i hela kroppen. Jag älskar det! Jesper har sagt att de troligen är ett par på riktigt, men det vet ju vi alla att så inte kan vara fallet. Jag medger att de är duktiga, men så tappad är jag faktiskt inte. Problemet med Jesper är att han är romantiker och ser kärlek i det mesta. Han har också börjat handla i enlighet med sina känslor den senaste tiden vilket skrämmer mig för det kan riskera hans omdöme. Jag själv aktar mig från att fälla omdömen innan jag fått begrunda saker och ting noggrant. Nåväl, han har ju ett gott hjärta i alla fall. Låt oss gå vidare i texten.

Vad mer bjöd kvällen oss på? Jo, det var en hel del besvikelser skulle jag säga. Wiktoria hade en dålig dag och sjöng surt, Fjällgren var alldeles för nervös, Mohombi tittade åt fel håll och missade några viktiga steg i koreografin, Lisa Ajax skrek lite väl mycket och Lina Hedlund hade fortfarande inte fixat urringningen. Ja, jag vet att det kan låta lite fånigt, men jag är förmodligen lika rädd å hennes vägnar som Jesper är (det är nog det vi har gemensamt). I övrigt tyckte jag artisterna gjorde bra ifrån sig. Bishara är väldigt ung och det märks på många sätt, men han är i alla fall begåvad. Jag känner igen mig i honom lite grann, nyfiken och alltid redo för nya spännande utmaningar.

Avslutningsvis ska vi då reflektera över Jespers poängsättning för hela årets tävling som släpps i dag. Jag måste säga att jag roas över den här bilden. Hans stora favoriter föll ganska hårt i sina respektive deltävlingar. The Lovers of Valdaro och Oscar Enestad var ju rena fiaskon, men de lyckades charma Jesper, undrar varför? Märker ni också att Prytz hamnar rätt långt ner i listan trots att han hyllade henne som en vinnare. Detta beror förmodligen på de ändrade regler och förhållanden som poängsättningen skett inom, nämligen att poängen sattes vid varje framträdande och hade bara en chans att imponera. Prytz har alltså vuxit under säsongens gång. Nåväl, det är i alla fall roligt att hela 7 bidrag är väl godkända och majoriteten är godkända. Inga underkända bidrag i år med andra ord.

Med det sagt tackar jag för mig och önskar vår vinnare Lundvik stort lycka till i Tel Aviv i maj. På återseende …

/Nils Dahlman

En helt vanlig dag (ungefär)

När jag nu ska sammanfatta dagen vet jag plötsligt inte hur jag ska börja. Men jag kan berätta att dagen varit hyfsat lugn. Jag har snart lyckats samla alla mina anteckningar om den tidigare forskningen som jag ska ha med i min forskningsöversikt till uppsatsen. Det innebär att arbetet går in i nästa fas och det är att skriva själva översikten. Men jag väntar lite med den några dagar. Jag måste nämligen sortera och reflektera över alla intryck som läsningen givit mig. Under tiden har jag klippt mig och börjat spela lite Quiz Planet och Choices på mobilen.

Det hör inte till vanligheterna att jag spelar, men de här spelen är riktigt roliga. Det bästa är ju att få utmana sina vänner och testa sina egna kunskaper. Vad gäller Choices är det ett individuellt berättarspel där du styr handlingen genom att välja vad din avatar ska göra och interagera med de andra i spelet. Just nu gör jag allt för att min avatar Jonathan ska få gå på dejt, men det är lättare sagt än gjort. Men förhoppningsvis kommer vi i väg inom kort.

Ja, det var min dag i korthet. Hoppas ni alla mår bra. Vi hörs!

/Jesper

Emmas 25-årsfest

Ja, precis som Tore skrev om gårdagen blev det en lyckad fest hos Emma. Tänk att hon redan fyller 25! Att vi alla fyller 25 det här året. Jag kommer så väl ihåg när jag träffade Emma första gången, då hon endast var 17 år och tillsammans med Tore. På den tiden hade vi visserligen en väldigt ytlig kontakt men ju längre tiden har gått desto närmare har vi kommit varandra. Nu kan vi berätta det mesta för varandra och Emma dömer inte det minsta, utan är verkligen frispråkig och öppen. Jag är oerhört glad över att ha henne i mitt liv och jag önskar henne allt gott. Så jag är tacksam över att bli bjuden och få lära känna hennes övriga vänner och speciellt hennes familj.

En annan som jag också är väldigt tacksam över att ha i mitt liv är Tore. I går gick vi på bio tillsammans och såg Draktränaren 3. Det ska komma en video med en recension senare så jag kommer inte skriva något om den här. Men det var en mycket bra film och sällskapet gjorde ju halva upplevelsen. Efteråt spenderade vi även några timmar med att filma, spela spel och berätta hemligheter. Lite som på den gamla goda tiden … Så jag är mycket nöjd med den här helgen. Nu ser jag fram emot en ny vecka med nya spännande utmaningar.

/Jesper

Helgen!

Tjenare på er!

Helgens händelser är många, under fredagskvällen var jag på besök i Växjö och träffade min ena storasyster som varit hemma i några dagar där.

Lördagen bjöd på en rolig födelsedagsfest då en kompis fyllde 25 år tidigare i veckan.

Lite "Hela havet stormar" lite musikQuiz och frågesport blev det minsann också under kvällens gång.
En väldigt trevlig kväll!

Under söndagen bjuds det på bio och denna gången så ska vi se Draktränaren 3, hoppas verkligen att den är bra.

Har haft stora förhoppningar innan på dessa uppföljningar men sen blivit missnöjd och besviken. Hoppas, hoppas på en bra film idag!

Hoppas eran helg varit bra och att ni såklart får en underbar söndag allesammans!

MVH/T

Melodifestivalen 2019 - 5. Andra chansen

Då jag var på fest hade jag ingen möjlighet att se kvällens andra chans, men det gjorde mig inget. Jag kommer därför bara meddela vilka bidrag som nu gått vidare och är finalister. Vi gratulerar:

Anna Bergendahl – Ashes to Ashes (16)

Arvingarna – I Do (14)

Nano – Chasing Rivers (10)

Lisa Ajax – Torn (10)

/Jesper

Bögnojan kräver fortsatt kamp

Efter veckans diskussioner jag haft med vänner och bekanta om huruvida vi bögar vågar vara öppna med vår läggning för att 1, inte vilja stöta sig med samhället alltför mycket och 2, inte riskera att nekas en anställning eller bli befordrad, kan jag inte låta bli att känna ett visst mått av förnedring å mina bröders vägnar. Många menar förvisso att sexualiteten är en privatsak och hör privatlivet till varför många bögar värjer sig från att kliva fram i rampljuset och deklarera vad de helst gör i sängen för de menar att det angår ingen.

Jag har själv tillhört denna grupp vilket berövat mig flera år av stolthet och respekt för min egen person. Vägen till acceptans och hundraprocentig självkänsla har krävt oerhört mycket av mig och min stackars mage (ångesten gav mig ofta magkatarrer). Sedan puberteten och framåt in i tonåren har jag också haft en ambivalent relation till min sexualitet i kombination med mina klasskamraters sexuella förnedring och diskriminering av mig som person. Ångesten gjorde mig minst sagt förbannad men det stannade bara vid undertryckt vrede och tvingade in mig i asexualitet där jag dessutom tystades ner. För det var ju omöjligt att lyckas bära upp en heterosexuell matris, så jag kunde lika gärna avsexualisera mig. Jag berövades på så vis min sexualitet vilket delvis var självförvållat, där jag utlyste en protest, ett slags sexuell strejk där jag stängde av mina känslor för mina kamrater. De skulle inte under några som helst omständigheter lyckas bryta ner mig.

I efterhand är jag medveten om hur grym jag varit mot både mig själv och min omgivning, men det var en överlevnadsstrategi. Jag lyckades ta mig igenom grundskolan och började på gymnasiet vilket ökade mitt självförtroende men strejken bestod trots allt. Dock ska sägas att jag inte var främmande för att berätta men att jag snarare ställde det kravet av omgivningen att be om det. Jag fann det vämjeligt att ”komma ut”, som om det var mitt ansvar att upplysa världen om att jag tyvärr inte var heterosexuell … vilken förnedring!

Men ju äldre jag blivit desto mer förbannad blir jag över den ångest och depression som jag många gånger möter bland de bögar jag träffat. Inte alla givetvis tack och lov, men påfallande många för att jag ska reagera. Speciellt när jag får höra historier om hur man låtsas vara straight eller tvingas avsexualisera sig själv för att inte riskera att bli av med jobbet eller ens få ett jobb. Detta har bidragit till att jag börjat få nog med att vara tyst och efterfrågar därför en öppen dialog kring detta slags bögförtryck och ställer den kritiska frågan vad som är problemet? En del säger att vi är perversa, javisst det stämmer säkert, men vad är då inte ni? Tror ni på fullt allvar att jag ska tro att ni endast praktiserar missionären? I sådana fall beklagar jag, för detta måtte enligt mig vara ett ytterst enformigt och tråkigt sexliv i längden. Vad var och en gör i sängen är å andra sidan inte särskilt intressant och angår bara de som ligger där, men det är principen att majoriteten av oss är sexuella varelser som måste framgå. Ju tidigare vi inser det desto fortare kan vi sluta hyckla inför varandra och leva i tron att vi är pryda puritaner och bli något slags sexförnekare när vi i själva verket inte är det.

Så vad gäller då på arbetsplatser och i offentligheten egentligen? Jag har full förståelse och respekt för att man inte alltid vågar vara öppen eftersom det kan utmana och ställa saker och ting på spel … jobbmöjligheter till exempel. Men jag börjar samtidigt ställa mig kritisk till om kärleken verkligen ska bli lidande för att man samtidigt ska kunna få en karriär och fjäder i hatten av den inskränkte arbetsgivaren som lever i tron att alla är heterosexuella och brottas med sin egen bögnoja? Vi frågar oss i vilken verklighet denne lever i och om det är möjligt att antingen byta ut personen till en mer öppen arbetsgivare som ser till verksamhetens bästa och det arbete som där bedrivs utan att göra skillnad, eller söka få arbetsgivaren att lyfta blicken och tänka utanför boxen. Att neka bögar anställning är nämligen ett enormt slöseri med arbetskraft, om olämpligheten för jobbet endast beror på den lilla detaljen att man inte är heterosexuell.

Personligen skulle jag inte söka anställning hos sådana arbetsgivare, men det är ju lättare sagt än gjort. I en beroendeställning fordras säkerligen vissa kompromisser. Men jag tycker visserligen att man borde lägga korten på bordet för att visa att bögar finns överallt då våra levnadsformer verkar vara en viktig del när vi anställer folk i dag. Så länge vi har att göra med arbetsgivare som i sina tappra försök vill bära upp den heterosexuella matrisen, kan inte homosexualiteten vara en privatsak. Bögar är ju ingen klass för sig, har ingen egen kultur och tillhör ingen särskild etnicitet utan finns representerade och spridda över alla klasser, kulturer och etniciteter. Kort sagt, vi finns överallt! Att fler står upp för sig själva och inte tillåter att förtrycket och den tysta överenskommelsen består är därför av oerhörd vikt. Det handlar inte här om att ställa sig upp i lunchrummet och skrika ”JAG ÄR BÖG” eller ingående redogöra för sitt sexliv för det vill ingen höra (om man då klart inte är pervers), utan att när frågan om flickvänner dyker upp svara uppriktigt ”Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har en underbar pojkvän i stället”. Finns det ingen nuvarande partner räcker det då med att säga nej, men säg för guds skull inte ja om hon i själva verket är en han! [Med reservation för transsexuella och en queer position]

För se du har ingen nytta av att vara unik i en garderob! Så upp till kamp! Jag står bakom er alla! ❤❤❤✊✊

/Jesper